Jag har inte direkt uppdaterad om livet här på några dagar. Och under dessa dagar har jag gått från att ha varit i unga 20 års ålder till 21, den där åldern som för så många är den sista. Efter detta håller man sig från att bekänna att man har fler födelsedagar. Ajsing bajsing då.
Hursomhelst. Dagen innan min födelsedag, onsdag, så gjorde jag stängningen på jobbet. Juan hade slutat klockan sex, men kom plötsligt tillbaks strax innan åtta (..?) Han hade inhandlat en snygg skjorta och förklarade efter min häpnad att han skulle stanna och vänta på Jonathon, eftersom att de skulle ut och ta ett glas då han slutat. Snart frågade han vad jag hade för planer för kvällen, och jag berättade att jag funderade på att gå på en vernissage (med Madeleine och Camilla, som känner en kille som skulle dj:a där). Han insisterade, men inte speciellt energiskt, om att jag skulle strunta i den och följa med dem.
Snart började även Jonathon försöka övertala mig om att jag skulle med, och jag sa att det inte var en omöjlighet… Kollade med Anne-Cecile vad hon skulle göra också, men hon skulle med sin bästa vän på middag. Och mycket riktigt så infinner hon sig strax därefter.
Tiden gick och vi var så gott som färdiga för att sluta för dagen. Då kommer plötsligt Bastien in i butiken(..!) ”Men hur kommer det sig att Du är här?” undrar jag förstås, förvånat. ”Jag, Johnathon och Juan ska hem till Juan och spela poker” förklarar han (..?) Inte lågt därefter kommer även Johnathons pojkvän, Allan.
Jag börjar ana något lurt, och har plötsligt inte mycket att säga till om utan dras med till metron – med Anne-Cecile som ledande alfamamma för oss alla.
Det hela slutar med att vi äter middag på en japansk restaurang, min födelsedag till ära! Inte nog med det, så hade de även köpt en present till mig. En digital fotoram!!! Det finns inte ord för hur rörd jag blev, och fortfarande är. Jag har aldrigt varit med om något liknande En sådan URGULIG överraskning, av världens bästa kollegor! Att de dessutom hade valt mellan fotoramen (eftersom det altid är jag som tar massa bilder) och ett par hörlurar (eftersom jag är helt besatt av musik) gör det ännu gulligare. De kom verkligen på de bästa förslagen som man möjligen skulle kunna efter min personlighet. Tala om att man känner sig Sedd och uppskattad :’) Jag är mållös.
Restaurangen var precis vid Cambronne (i femtonde arrondissemanget, där jag för bodde), så sedan korsade vi vägen och tog varsin öl på Cristal – eftersom att Anne-Cecile mycket väl visste att jag gillade den baren! Så på tolvslaget sjöng de alla för mig en andra gång, och de fick mig till att känna att jag Aldrig någonsin kan lämna dem och Paris. De får mig att känna mig hemma.
Inte nog med det. Dagen efter, på självaste födelsedagen, så hade jag inga planer över huvudtaget. När jag väl slutat jobbet halv sju så funderade jag på att höra av mig till Madeleine för att se om hon kanske inte hade lust att titta runt lite på affärer i Chatelet Les Halles. Dock skippade jag det och gick bara förbi på mataffären på vägen hem, för att inte annat än slappa i soffan.
När jag kommer innanför dörren så är hela lägenheten nedsläckt, med levande ljus överallt. Det luktar mat och Madeleine och Camilla kommer leendes fram och grattar mig på dagen. Några minuter senare kommer även Raisa in i myslägenheten och vi har en ritig liten tjejmiddag och pratar typiska 90-tals-barns-minnen. Shit. Det var nästan för mycket. TVÅ överraskningsarrangemang på min 21-årsdag! Klockrena Madeleine hade dessutom hittat popcorn till mig! (Vilket jag tjatat om fram och tillbaks i säkert två månader)
Underbara människor.
TACK! Tusen tack! :’)
