Do you have Facebook?

Efter en dag av muffins- och fryslekar, alldeles för lite kunder samt usla sexistiska skämt så ilade jag hem genast efter att vi lyckats stänga för dagen. Men trots detta så var det, sorgligt nog, för sent för att sticka och se banden på Flèche d’Or. Hade hört av mig till Raisa om det under dagen, men då jag inte hade någon aning om adressen till stället så var jag så illa tvungen till att sticka hem emellan i vilket fall..

Någon timme senare satt vi fyra hemma hos oss. Raisa hade med sig sin scweisiska kompis som är på besök för stunden och efter ett tag så kom även en kanadensare som hon träffat ute förra helgen: Manuel. Störtskön kille som just flyttat till en Parisförort för att agera au pair. Därmed har jag dessutom fått lära mig mitt första ord på quebecanska: ”tabarnak”. En svordom, charmigt värre.. Madde kom hem senare (men tidigt för att ha varit på firmafest) och var sjuk. Så den stackaren kröp till kojs i stort sett direkt …

Vår plan B blev snart Showcase, där vi även skrivit in oss på gästlistan. Dock fastnade vi hemma så pass länge att vi inte hann med det heller (man kom ”bara” in gratis fram till halv två). Vi tog ändå linje ett som åker åt det hållet och bestämde oss för att kolla hur det var på Le Tigre denna kväll. Sjungandes för fulla halsar, och med Raisa lidandes av en smärtande urinblåsa, orienterade vi oss fram på gatorna i första arrondissementet. Väl framme, efter att ha frågat ett x antal personer, så visade det sig att de bara släppte in människor från kvällens gästlista (…!) Skjutsingen.

Såå…
Det slutade, pinsamt men sant, åter en gång vid Grands Boulevards. På Tuskel och O’Sullivan’s. Men fett kul hade vi ändå, bannemej!

Kuriosa:
En fransman står och försöker föra en -djup- konversation med mig, och påpekar att jag är en vacker och intelligent kvinna men att jag är full. Jag ifrågasätter hans omdömme, då jag förmodar att det kan vara på grund av mitt inte-alls-perfekta språk. Efter detta fortsätter han att upprepa det första påpekandet om och om igen. Men ibland med en liten förändring av orden.
Snart frågar en kille (vars namn jag tyvärr inte minns), som vi lyckats ”migrera in” i vårt 4-manna-gäng för kvällen, om jag har Facebook. Med total ironi svarar jag att jag varken finns på facebook eller har telefon, men att jag är stolt ägare av en fax.
Den djuptalande fransmannen mittemot mig säger, fascinerad, att han inte gillar facebook och att han känner sig mycket lättad över att jag inte har det. . . . . Jag tittar på honom för att först se hur seriös han är innan jag yttrar mig vidare om saken. Han är gravallvarlig. ”Ehm, jaha. Men jag har Facebook” säger jag. Han ser frågande ut, så jag förklarar vidare; ”Alltså, jag har Facebook, jag skämtade bara med honom precis”. Killen vänder sig om, går ut och iväg. Utan att säga ett enda ord.

Ja, Tabarnak. Jag knäckte mig. haha.

Ett kort ögonblick i arbetsdagen

Boulevards

Goldheart Assemby – Boulevards

Jag mår mycket bättre. Visst, jag har fruktansvärt ont i brösten efter all hosta sen en vecka tillbaks.. och medicinen gör mig tröttare än någonsin. Men i övrigt är det på bättringsvägen! Efter att ha hängt med Linn och Mikaela satt jag och lyssnade på Boulevards av Goldheart Assembly på repeat, och halvt grät. Makalösa är de. Även om tårar kanske mest berodde på hur illusionär min energi var… Men som sagt, förutom smådetaljer så skulle jag absolut säga att jag är på bättringsvägen. Fast huvaligen vad det suger att jag missade Godlheart Assembly, då de var här den 10:e april. Att jag inte ens visste vilka de var -_-

Andra bra nyheter är att jag och Görsel ska se The temper trap på onsdag. Och kan någon möjligen gissa vilka som agerar förband? KISSAWAY TRAIL! Helt underbart.

Ton prenom?

Hur stor är chansen att man möter Fyra Adrien under En utekväll? Tillfälligheter kan vara allt bra elaka ibland.

På tal om ironiska omständigheter så har jag ännu inte tagit upp det paret som skrattade mig i ansiktet efter att jag börjat jobba på Subway; Efter andra dagen på jobbet stack jag iväg till Anna, som jobbar på Starbucks inte så långt ifrån. Några timmar senare får jag sms från henne, där hon skriver att hennes chef undrade om jag ville ha ett deltidsarbete …! Bara sådär! Jag som sökt till Starbucks fem gånger med avslag, då jag verkligen verkligen bestämt mig för att jag ville jobba där. När jag väl slutat söka och inte har möjlighet till ett kontrakt hos dem, så får jag chansen utan att lyfta så mycket som på ett finger! När jag senare kommer hem, samma kväll, ser jag att jag också fått svar från Disneyland. De ville ha mig på intervju! En månad efter att jag skickat senaste ansökan -_-

Bestämde mig ändå för att dra på intervjun, för att se och höra om jag inte kunde arbeta där på helger iallafall. Men efter en krävande utgång och alldeles för lite sömn – fast Framförallt ett par fötter som aldrig tidigare värkt så mycket som idag – så gav jag upp när jag stod borta vid Val d’Europe och varken hittade var eller an. Med värkande fötter och kropp så pallade jag tillslut inte mer.

Det slutade med att jag köpte frukost på Brioche Dorée – en laxbaguette som jag INTE rekommenderar, och glass på donken. Sen fick jag för mig att jag skulle storhandla på Auchan (typ ICA Maxi), då jag ändå var där. Väl vid rullbandet låg snart ett 6-pack med 33 cl Pepsiburkar, en halvliters colaflaska, tre paket te och chokladpulver. Höhö. Så blev det med det ”storhandlandet”. Behöver jag ens nämna att jag var törstig?

Därefter åkte jag raka vägen hem till sängen och stupade, för att få sova i en timme innan jag skulle möta upp Linn. Vi drog till Les Halles tills det var tid för mig att dra hemåt igen, för att vara barnvakt. Linn stack upp till mig och somnade. Madde kom dock snart och höll mig sällskap. Vi slötittade på franska humorprogram och lusläste Line Ups till olika festivaler. Pinkpop och Emmaboda ska det nog bli iallafall! :) Vad säger ni?

Ingen snara idag

Just nu känns det fruktansvärt omotiverat att befinna sig i Paris. Omotiverat, trist och ensamt. Men jag ska försöka att härda ut denna sista dag, utan att hänga mig, innan vännerna börjar komma hem till storstaden. Eller rättaresagt förorterna. Imorgon är det ju trots allt nyår. Det suger. Som pricken över i:et har jag lyckats gå upp så pass i vikt att jag med nöd och näppe får på mig min nyårsklänning. Fan. Men det kanske finns någon slags fettsugnings-akutklinik? Jag borde följt Aftonbladets/Expressens gå-ner-två-kg-till-nyår-diet. Haha. Vi är bra patetiska, vi människor. Vi konsumenter. Puss. Tur att det finns fin musik iallafall.

Åt fisksoppa tidigare, och eftersom att den knappt smakade något så gick jag loss i kryddskåpet. Kombinationen med timjan gjorde den vidrig, men jag åt den ändå. För man slänger ju inte mat, aiight? Även om det kanske är just vad jag borde gjort (hänvisar till föregående stycke).

Sverige – La Suède – Sweden

Efter att ha jobbat en stund under morgonen, städat till det hemma och packat väskan, så lämnade jag Pelle Svanslös kvar som vakt, skruvade ner elementet och stack till Sverige igår eftermiddag. Eller rättaresagt till Köpenhamn. I Sverige var jag först till kvällen, och i Varberg först strax efter tio. Fy vad det är tråkigt att resa. Och då var det ändå flyg och tåg det innefattade igår. Jag farar, minst sagt, redan för bussresan ner till Paris på söndag.

Hursomhelst så känns det konstigt. Bara att stiga av på perrongen i Varberg är lite som att ha rest tillbaks i tiden. För här verkar tiden ha stått stilla. Men det är väl klart att man knappast rivit alla byggnader och ersatt dem med lustiga spegelhus istället. Vad hade man väntat sig? Samtidigt är det något annat i luften. Något främmande. Kvävande.

Nu är det julafton, och jag är svinmätt efter ett bastant grötmål. Pappa pratar redan om att förbereda maten, och jag försöker bara ignorera det så att jag slipper kvälvningar. Mon dieu. Vi svenskar och våra gamla traditioner. Julen är bra konstigt. Kan vi inte skippa just julafton ialllafall och gå på bio istället? Eller bara ligga i sängen och mysa med Våfflan.

Week-ends en passé composé

… eftersom att jag fört över kamerabilderna till datorn så passar ju det sig. Och eftersom att Adrien fyller år så passar det sig dessutom att flika in med ett Grattis till denna filur. Whatever att han förmodligen aldrig kommer läsa detta.

Denna helg har jag mest bara varit hemma och agerat lejonhane. Under lördagen var det dock desto mer action: Efter en akut-barnvakts-utryckning så kom jag iväg till Nogent-sur-Marne, där Linn och Hilda väntade på städ- och flytthjälp. Åt Linn alltså, som nu slutat hos sin värdfamilj. Det var ett fasans projekt att få med alla väskor och kassar till RER:en, vilken vi dessutom hade missat om det inte vore för att den var försenad. För första gången tog det väl ungefär 40 minuter att åka från N-s-M dessutom, då man fick för sig att stanna tåget titt som tätt och beundra stenväggarna. Mysigt… Men ja..vi hade det bra ändå -vi hade ju faktiskt PARTYFUN!

Efter att ha kånkat uppför de sju trapporna med massa Linn-prylar, som numer ska bo hos mig på obestämd framtid, så var det dags att övertala rygg och axlar om att det var en toppenkväll för utgång. För det var minsann redan bestämt att jag och Bea skulle iväg på Generation 90 på Players, precis som förra månaden. Vi kom iväg, och det var FETT! Lite senare joinade Guillaume också, som också ville vara dancing queen. Han är precis lika macho som han ser ut. Och jag precis så käck som jag ser ut. Givetvis. … err.

Några dagar tidigare, då jag strosade runt i jakt på julklappar, så hamnade jag på julmarknaden vid Montparnasse. De hade Vin chaud! Dock inget jag smakade, då det inte kändes så motiverande när jag gick ensam och helst bara ville rusa in någonstans där det inte var minusgrader. För tro det eller ej, men det var snö i Paris. Men man funderar ju förstås över om det var av glöggsläktet.

Föregående helg har jag inga bilder från. Då var jag med Ella och Bea på Hide Out och freakade loss på källarvåningen. Vi fick erfara hur omanliga fransmän är då temperaturen sjunker under noll. Vilket jag ju påpekat tidigare. Helgen före det var vi på O’Sullivan’s bar vid Grands Boulevard för första gången. Det var riktigt bra där! Dock förföljdes jag av den främste mannen (bild till höger) och hans läskiga blickar hela natten. Jag är övertygad om att han har dödat någon. Åtminstone dödat litegrann.

Konsten att hålla humöret uppe

Kul. Skulle ha muntligt prov med start för en kvart sen, men då man ominstallerar datorn så försvinner ju såklart nätverksnyckeln – och Anthony hade glömt att skriva ner den åt mig. Tursamt nog så kunde läraren gå med på att göra det imorgon via Skype istället för Connect, så jag överlever. Så, slutligen är det klockan 13:00 imorgon som gäller. Håll tummarna för mig då?

Nu sitter jag och funderar på hur jag ska lägga upp dagens planering – om jag ska gå ut och springa nu eller efter jobbet ikväll… Hursomhelst så ska jag iallafall göra färdigt mitt arbete om franska revolutionen och Napoleon. Är jag en dålig människa om jag bestämt mig för att ta mitt gamla arbete från gymnasiet och bara översätta till franska? -_-

För att uppdatera lite mer om vad som pågår i mitt huvud så är jag trött på att vara Au Pair. Jag har inga som helst problem med familjen och – framförallt inte – bebisen, men jag har fått tillräckligt av befattningens erfarenhet efter att ha varit barnflicka sen april.

Det är inte bara lite luddiga tankar. Jag ska sätta mig och söka arbete på allvar nu. Målet är att jag och Mikaela ska flytta till en lägenhet tillsammans, och jag är så galet motiverad att jag nästan dreglar.

Vi kommer att gå runt såhär hela dagarna (bild från Linn):
Sorry Mikaela darling, men jag kan inte annat än att dra på mungipan då jag ser den här. Haha. Den är allt lite läskig också xD

Grön mus

Joseph har hostat och nyst konstant sen förra veckan, och nu har hostan lyckats ta sig till mig. Jag orkar verkligen inte bli sjuk igen! Det får mig till att bara vilja åka hem till familjen och sätta mig i skinnfåtöljen, närmare brasan än vad jag egentligen får. Regnet som fortsätter ösa ner här är heller inte direkt motiverande. Även om jag, med närmare eftertanke, knappast kan vänta mig bättre väder uppe i vårt Gamla och Fria.

Men man ska ju vara uppåt och framåt och varken nedåt eller bakåt. Fast upp-och-ned skulle väl kanske kunna fungera, för att vara lite outsider och cool sådär.

För hursomhelst så lyckades jag ju iallafall pricka in en timme då det inte regnade i förmiddags för en springtur, vilket jag inte lyckats med sen förra tisdagen(…!) Jag går omkring som en zombie i en bubbla, av någon slags spring-abstinens och överdriven rastlöshet då jag inte gjort det. Så det var banne mig på tiden – och förtjänat! Men ack, med tanke på att hälsan verkar vilja säga ”Goodbye and so long” så lär det väl inte bli igen på ett tag. MERDE.

Det blir väl helt enkelt till att finna nöjet i att lyssna, dansa och sjunga till Josephs nya, absoluta älsklingslåt ”Une souris verte” om dagarna..!

Souris verte

Dessutom ska jag skriva en längre uppsats om hur Europa påverkats av den Franska revolutionen. Det tycker jag ju egentligen är roligt. Om det inte vore för att det ska vara skrivet på franska. Enplus så har jag slutligen ominstallerat min dator – vilket betyder att jag blivit av med Officepaketet. HURRA!!! . . . . .

Imorgon står livet på spel.

Nu sitter jag nere hos värdfamiljen och tar en liten paus från både studier och jobb, då Joseph ligger och sover.  Det har jag egentligen inte tid med.

Ikväll ska jag, med den kanske ballaste killen jag känner och hans familj, på hans farbrors föreställning. Det blir awesome! Det har jag egentligen inte heller tid med. Men han ska ju iväg några veckor och spela in film igen imorgon… Haha. Jag gillar det här med att allting ska finna sin rätta och bästa plats på schemat.

Jag hade gärna bara lagt mig i en stor säng och haft LeMarc sjungandes vid mig..

Fältskog skulle också kunna fungera, så länge hon inte börjar yla ABBA-låtar utan följande istället:

Sen vill jag vakna till att denna visa hamnat på repeat genom en gammal kassettbandspelare. För det skulle innebära en liten artificiell sommar och festival. Annars skulle Adri kunna få sjunga. Det skulle innebära än mer lycka.