Vi tror inte på det som varit
tror inte alls på det som är
men på det som aldrig blivit
söker vi upprätthålla ett anlete
Är detta den naturens förtröstan
vilken vi klamrar oss fast vid?
inte bara för att få dagarna att passera
utan vilken bokstavligen får tiden att gå
Jag ser allting längs dessa väggar
och samlat i hörnen
med varenda grimas.
Som dammråttor
men med motsatt frestan.
Som grön prinsesstårta
med färsk marsipan
till huspigan. Med stjälkar kvar
men du tog snabbt rosor och blad.
För fagert, men trots,
väggarnas innandöme
är av renaste guld
Jag kan aldrig råda med dem
för att stilla vår hunger
på det jag aldrig haft
i novemberkylan.
Mitt i ett korsdrag
Då klockan slår åtta
har jag redan ätit upp mitt paket mintchoklad.
trots fyrahundratvå tusen kalorier hektot
som inte tycktes smaka någonting alls.
För ”såhär års blir det snabbt mörkt”
och utan päronhalvor är det ens ingen nytta
att få någon-ting smält
Då jag kämpat för länge
för att blott hålla värmen uppe
ovan fyra grader
Men utan någon varm choklad
intill vidöppet fönster
mitt linne har färgats vitt,
då jag kan se genom linserna igen
Så jag hackar tänder
Men jag biter ihop.
Utan fler brännskador på tungan
för att hålla livet precis på kant
och våra kyssar har på riktigt frusit till is
Hans Zimmer – The greatest woman on earth (from ”As good as it gets”)
Foto från http://blog.stymiecat.com/
... spännande blogg för övrigt.
… och granen ska vi pynta
på tok för tidigt, as good as it gets
med hela, vår relations, relikskatt
så som med dagens skarpa ögon sett
som dagsländans framtidsvision inatt
så som världen skyles hans luftslott
som kala barrträd i juli månad
på tok för sent, as good as it got
med trohetseden bortglömt förlovad
Publicerat i bajs, Grubbel, Musik, soundtrack, Texter
uppå cellons hjässa
varv för varv
du skruvar, skruvar i snäckan
och med kaossynkad
balansvåg
du söker dränera läckan
för att med defekt-iv
forna sträng
söka struktur i symfonin,
en önskad minusvikt
i skalan
och skyla alla falska skrin
Inte mycket till att hänga i granen, jag vet. Trots att det är litet av en del av just vad orden vill få fram. Oredigerad sen en sömnlös natt i torsdags. Och jag kan inte riktigt komma längre eller bättre.
För jag är väl trots allt fångad i det där smöriga känsloträsket.
i denna värld, av humana empatier
Här
beaktas välment
din, livets, gråspräckliga vy
som av alla fönsters glatt vinkande katter
Här
längs en asiats
kulinariska aveny
Och så tänkte du. Och så levde du. Och så trodde jag att jag var med på leken. (Jag diggar inte iDag. iDag gillar inte mig.) Haft tur i Kalle Anka-klass på min sida de senaste dagarna…! Ballt värre.
”Now I’m a fat house cat – Nursing my sore blunt tongue – Watching the warm poison rats curl through the wide fence cracks – Pissing on magazine photos”
Från den vinkel man själv vill se det. Jag menar egentligen förmodligen den motsatta och alldeles fel. Är inte på bästa humör. Cuz” baby, I know I’m not unbeatable
Såg hursomhelst en otroligt smörig, men makalös kortfilm tidigare ikväll. Kolla trailern. Den är vacker.
Skuggornas glömska
i solskenets era
Vem kan nu se dig?
När spegeln åter krossats
och vi kisar
i blindo då
vi förtränger
våra drömmar
Utan bistert crescendo
långt bortom åskans muller.
Då den kostymklädda eliten
inte ens fingrat på sitt paraply
Visst, det duggregnar bara.
Men vi hör hemma här
i en otaktens vattenvals
där skräddare ändå snubblar
Över glesbygt landskap
av cirklar på ytan
Fast trots plåstrade skrubbsår
är det ändå du, bara du
som har all uppmärksamhet,
då med blott ett tärningskast
du förlorar din sista krona
och då sömmarna spricker
när du trodde dig vara redo
att resa dig på nytt. För
Det bidde ingen rock…
I tre panikens tag av tvekan
tvinnas själv(fallet) -ömkans snodd
då han tar sig själv i kragen
försöker förtjäna att bli betrodd
Sinom sju års brist på lyckorus
i en danssals saknade reflektion
svarvas halvsanningar till fakta
med en självförnekans dagsranson
