Céleste

Tuff tuff tuff tuff tuuut tuuut

Vi tror inte på det som varit
tror inte alls på det som är

men på det som aldrig blivit
söker vi upprätthålla ett anlete

Är detta den naturens förtröstan
vilken vi klamrar oss fast vid?

inte bara för att få dagarna att passera
utan vilken bokstavligen får tiden att gå

If it be your will

Bakom soffan

Nog hade jag utforskat varenda skrymsle och vrå då jag precis flyttat in. Trodde jag. Men plötsligt ser jag att dörren bakom soffan har öppnat sig – dörren som bara leder in i en halv kvadratmeters tomrum. Och det lyser i springan. Jag går givetvis dit, och öppnar dörren. Men det är släckt. Därinne syns trots allt en andra dörr. ”Det måste vara in till garderoben” förstår jag. Det var förmodligen i garderoben det lyste. Men denna andra dörr är ju stängd. Varför såg det ut att lysa där alldeles nyss?

Jag sträcker ut armen, men börjar samtidigt att se suddigt. Likt millisekunderna innan man svimmar. Då känner jag en skjutdörr, klädd med manchestertyg, som jag drar åt sidan. Men något tar emot, och då jag fått upp den en decimeter så skjuts den genast tillbaka. Vad är nu detta? Jag grips av panik, men en tom känsla, och bestämmer mig så småningom för att istället stänga dörren. Men skjutdörren buktar ut, så att det är omöjligt att få igen dörren helt. Jag försöker att trycka in skjutdörren, men det är just som om någon står bakom och trycker ut den. Jag trycker stillsamt med handen på den för att stärka mitt resonemang, och känner hur något håller emot precis på samma punkt, från andra sidan.

Jag bestämmer mig för att låta det vara. Att låta vad-det-nu-var förbli ifred. Så jag stänger den yttre dörren så gott det går och rör mig därifrån. Samtidigt ser jag att soffan trots allt står för. Jag förstår inte hur jag ens just kunnat öppna dörren. Men jag skulle iallafall märka om något/någon tryckte upp dörren, eftersom att hela möblemanget då skulle flytta sig.

Jag går till andra sidan rummet och ser hur det åter lyser i springan.

Nu får det vara det nog. Jag orkar inte hetsa upp mig, orkar inte vara rädd. Så jag bestämmer mig för gå och lägga mig istället. Morgondagen blir kanske mindre skrämmande.

Då dimper reklamen ner i brevinkastet, och jag vaknar upp på soffan.
Utan dörren bakom.

Monogamy is a type of wood

The Darchives – Monogamy is a type of wood:

Homesick

Twenty two fourteen

Släkt osv

Farmor fyllde 90 i fredags, så jag drog ner för att spendera helgen i Veddige. Mitt blod fanns överallt. Det händer inte direkt var dag.

Idag lekte jag mest med Simon. Åtta år och oförstörd.

Och jag är oförmögen att sluta lyssna och nynna till Linda Scott – I’ve told every little star:

Massmord och gröna playdoh-piller mot hiv

.. och ”Ska jag nu ändå ta livet av mig så ska jag göra det hygieniskt”

Vettiga drömmar har man.

La revolution des crabes

Jo, men, jag vet att jag förmodligen redan bäddat in den här förr. Men jag tycker om den. Dessutom var jag krabba själv på fadderåterbjudningen förra torsdagen. Så det passar ju sig alldeles utmärkt att göra en snygg combo! likt i SSX.

Foto: Linnéa Gabring-Wicks

Un fete d’etudiant. Comme toujours. BOn.. surtout j’aime bien le video des crabes ;P