Om vuxendom.

Illustration: Nanna Johansson

(www.fulheten.com)

Hot chick

allt det du såg;
bråk
och gräl
och schism
och kiv.

konflikt utan hantering.

Men
det var i april månad
som vi tog till strid
och rev sönder kuddarna

för viden hade vaknat.

Jag kanske tappade bort dig.
Men det var inte meningen

vi skulle ju pyssla kycklingar.

det var inte meningen .

Tänk om man inte hade så mycket att tänka på.

Om man bara behövde tänka på studierna. Om man hade alla betyg från förra terminen satta. Om allt med flyttningen var färdigt. Om man hade alla vänner från Paris i närheten. Om man fick tillräckligt med sömn. Om man hade tid. Om Våfflan låg bredvid och snarkade. Om man var en vettigare människa. Om man hade en spis. Om man hade satt mobilen på laddning tidigare.

Men det är trevligt att det är fönster i trappuppgången. Och det är bra att jag fått gjort de sista examensuppgifterna till cellbiologin och genetiken.

Och allra bäst att det finns så mycket underbar musik. Annars hade jag tuppat av.

och och och alla fina människor här, förstås!

ok. Resumé court: VOUS ME MANQUEZ.

Det snurrar i min skalle

Helt utan intention att referera till Familjen. Fast nu kom de ju upp ändå. Hursomhelst så har jag en sådan röra i huvudet just nu att jag inte klarar av att hålla bloggen uppdaterad. Mitt hjärncellsmönster bör kanske få något av  en vettig… form först.

Kring Mona Lisa

Jag ser allting längs dessa väggar

och samlat i hörnen
med varenda grimas.

Som dammråttor
men med motsatt frestan.
Som grön prinsesstårta
med färsk marsipan

till huspigan. Med stjälkar kvar
men du tog snabbt rosor och blad.

För fagert, men trots,
väggarnas innandöme
är av renaste guld

Jag kan aldrig råda med dem
för att stilla vår hunger
på det jag aldrig haft

Så länge vi andas

Du tog din flykt till fjärran land. ”För att finna mig själv”
sa du, halvt kvävd melan skinnhandskstånden.
Tjusjosju minuter i ett på onsdagasmarknaden.

Och jag stod än med en blombukett i näven.
Femtiofyra vallmo som snart skulle vissna.
En tillfällig dekor så länge vi andas.

Jag skulle köpt lökar.

Så jag grävde ner mig istället.
Då jag inte längre orkade stå kvar och stampa.
Tolv fot under ytan,

Ett tjog tappade morgonägg och
du kom tillbaks
med en karaff, till bredden fylld av Niagarafalen
du kom tillbaks
med ett sandur, utav Saharas slätter

du kom tillbaks
med stjärnor fästa i blicken

Så då du drygar ut jorden och
vattnar för var skott
jag följer med djupare,
omfamandes pilträdets rötter

Och knopparna slår ut

Toothache

Trots att dina enda slag av träningspass de senaste tio åren sägs vara gatan ner till närmaste Tabac. Där kassörskan heter Françoise. Hon som ibland skojar med gästerna i baren, om att en man med mörkblont hår och stora glasögon snart kommer infinna sig för att köpa en påse Cameltobak, eftersom att det är måndag eller fredag. Och strax därefter står du där och undrar vad folket har så roligt åt. Men, ”…Bon après-midi. Au Revoir.” säger du och går hem igen.
Trots allt lyckas du springa fortare än en gasell, med säkert tjugo bilavstånd ifrån och med blicken fast uppåt och framåt. Oberoende av solsken eller piskande regn.
Och jag hinner inte ikapp.
Och på måndag lunkar du tillbaks till Françoise.

Kul grej att jag klickade in på denna video:

Efter åtta.

i novemberkylan.
Mitt i ett korsdrag
Då klockan slår åtta
har jag redan ätit upp mitt paket mintchoklad.
trots fyrahundratvå tusen kalorier hektot

som inte tycktes smaka någonting alls.

För ”såhär års blir det snabbt mörkt”
och utan päronhalvor är det ens ingen nytta
att få någon-ting smält
Då jag kämpat för länge
för att blott hålla värmen uppe
ovan fyra grader

Men utan någon varm choklad
intill vidöppet fönster
mitt linne har färgats vitt,
då jag kan se genom linserna igen

Så jag hackar tänder
Men jag biter ihop.
Utan fler brännskador på tungan
för att hålla livet precis på kant

och våra kyssar har på riktigt frusit till is

Efemärt. För tidigt och för sent.

Hans Zimmer – The greatest woman on earth (from ”As good as it gets”)

Foto från http://blog.stymiecat.com/
... spännande blogg för övrigt.

… och granen ska vi pynta

på tok för tidigt, as good as it gets
med hela, vår relations, relikskatt
så som med dagens skarpa ögon sett
som dagsländans framtidsvision inatt

så som världen skyles hans luftslott
som kala barrträd i juli månad
på tok för sent, as good as it got
med trohetseden bortglömt förlovad

Svensk studieanmälan i fredags. Men mycket talar för la fac. På riktigt.

Drygt 13140 + 96 heures en France. Jag har alltså spenderat more or less ett och ett halvt år i Frankrike nu. Varav nio månader i alltför högt älskade Paris.

Och? Det betyder att det är någon som idogt rycker mig i ärmen, hemsöker med en skrikande ton i forté bland alla tankar och klöser ryggen blodig av en ritning över Sverige. Det är framtiden. Studierna. Snart måste det roliga få sitt slut.

Kulturbufféer, strejker, 1-euros-viner, ostar, skorrande R, flippade dansnätter, metroköer, språkproblem, gatumusikanter, barerna, skor för en tia, Pastis, marknader, frågan ”Tu viens d’où?”, VÄNNERNA, arkitekturen, svaret ”Angelique avec un A”…

Paris i all sin glans. Jag borde kanske tacka för mig. Säga hej då och ila hemåt för att försäkra mig om en vettig karriär.

Men.
Varför ska det vara en självklarhet att studera i Sverige? Att efter det obligatoriska sabbatsåret efter gymnasiet, då man helst ska hinna med att se hela världen på så kort tid som möjligt för att sedan ha något att prata om och minnas, så ska man dra sig tillbaka. Det roliga är över, upptäcksfärderna är slut.

Denna vecka har varit omtumlande för mig inom dessa ramar. Det började då jag kom till jobbet, nästan gråtfärdig, och förklarade att jag missat sista antagningsdagen till universitetet. Juan begrep inte alls; det är ju inte alls för sent ännu?! ”…i Sverige alltså”. Med stora ögon sa han något i stil med ”VA? Vadå? Har du tänkt åka tillbaks till Sverige och studera? … Du har tänkt lämna oss! Utan att ens säga något! Jag tänkar berätta för Alexandre!”

Och snart kom Bastien som skulle börja samma tid som mig. Vi satte oss med varsin te och vi pratade ännu en gång om universitetet i Frankrike, vilket han försökte intala mig om att jag absolut skulle greja i måndags. Vad jag fick veta nu var att det inte alls var så dyrt som jag förväntat mig. På en statligt ägd skola är kostnaderna nästan blott symboliska.

I fredags pratade jag även med Görsel om saken. Halvt panikslagen, då jag inte alls känner att jag har de franskakunskaper som krävs. Han nästan dumförklarade mig för det; ”Vadå? Jag kom ju till Frankrike och började plugga direkt utan att ens varit här förut.” Men han har ju noll problem med sitt språk, invände jag… ”Efter nio år. Du pratar tio gånger bättre franska än vad jag gjorde när jag började. Tro mig”

Tankarna får mig nästan att tappa andan.
… Jag.. Jag… Jag skulle kunna stanna.

For the record så visade det sig att det var sista dagen i fredags, och inte i torsdags. Med andra ord så sökte jag till alla läkarprogram på nytt samt litteraturvetenskap på distans. Inte till civilingenjör denna termin. Det blir kanske en uppgift att ta tag i här.