Kategoriarkiv: Vänskap

bra lördag.

Halva dagen städning, halva dagen med Linnéa och halva dagen med Oscar. Jaja. Inte lönt att vara petig och kinkig. Jag pluggar ändå inte matte längre.. Nu gäller det bara att ta igen de 0% av gårdagen som gick till studier.

Förresten! Jag och mr shot såg film:

och jag och Linnéa stack till Netto eftersom att jag skulle köpa en dvd-spelare med usb-port (så att man kan se filmer via en extern hårddisk). Efter mycket om och men fick jag tillslut tag på den älskade spelaren. Mindre kul dock att den spelar svartvitt på min tv. Men usb-uttaget är ju iallafall där! … fast den kan inte läsa mina hårddiskar.

Paristurism med en sjarmerende norsk gutt

OBS! Jag Börjar inlägget med att göra reklam för lite norsk musik. Vi svenskar verkar i regel vara oerhört dåliga på att hålla oss uppdaterade på den norska musikfronten. Därmed tänker jag hålla mitt löfte och försöka få mina vänner att lyssna på Moddi. Och därefter får ni gärna tipsa era vänner! Och de får gärna tipsa sina vänner…! o.s.v. Come on! Detta är galet bra!

I tisdags träffade jag åter min nye vän Pål. Men nu nedanför scen, för en tekoppite efter jobbet. Detta på det toppenmysiga stället Le Loi dans la théière, efter mitt tips :)

Varsin värmande tekopp och en rejäl bit spenatpaj senare, bar det vidare ut i sista-november-kylan. Det slutade med ett åtta timmars strosande och skratt runt i Paris, för att hinna se så mycket av det man borde se som möjligt. Vi han åtminstone beta av St Michael, Notre Dame, Eiffetornet. Men vid elva var det minsann ordentligt dags för oss båda att dra oss hem till kojs. För mig väntade en arbetsdag med start klockan 07h00 och för honom den fortsätta turnén i Frankrike och England, efter sin första lediga dag på två veckor… Tufft. Resten av turistturen får vänta till i vår!




Glögg och dans med trasiga klackar

Igår, lördag, donade Madeleine och jag med att byta rum vid middagstid. Därefter (eller snarare mitt i) kom Raisa och Manuel, för att dra med mig till svenska kyrkans julbasar! Där blev det (..höhö.) glögg och kakor i sann adventsanda.
Och ärtsoppa!
Och fiskedamm för Manny. Förstås.

Efter att ha njutit i guds hus så bar det vidare till Champs Elysée, för att inspektera H&M’s utbud. På vägen dit gick mina skor sönder… så, efter en tid inne på gigah&m så sa vi hej då och baj baj, eftersom jag behövde dra mig vidare till Les Halles för att hitta ett par nya, hela, skor för kvällen. Och mina två små kycklingar skulle hem till Manuel en stund innan det var dags för utgång.





Efter många om och men så sa mitt huvud blankt nej till utgång direkt då jag kom hem strax efter åtta. Jag kunde knappt hålla mig vaken på vägen hem, och skallebanken var inte nådig. SÅ, det blev ingen Cojean-fest för mig med Madeleine, Camilla, Marta och Lisa… som väntade, redan med efterfesten på högvarv, då jag kom hem.

Men efter en powernap kom Raisa och Manuel, på G som aldrig förr, och peppade mig för att följa med till Dupleix. De lyckades.

Efter en vacker metro-dansshow av Mademoiselle Raisa så kom vi fram, och mina nya(!) skor tappade klackarna efter en knapp timme. Alltså, HELA de 10 cm höga klackarna lossnade från skorna.. Kul. Men det var bara till att dansa loss desto mer mer energiskt! Utan skor. Partypartyyy kväll! Trots att stället inte direkt var något som föll mig i smaken. Men med rätt sällskap så… Tjohej tjoho!





Ordning och reda, pengar på fredag!

Efter jobbet överraskades jag med sms från RiceAnn, som hade slutat precis vid samma tid (15h00). Hon undrade om jag var shoppingsugen. Klart jag var. Och pank. … Trodde jag! Trots att jag hade fått kontouppgifter per sms under morgonen, som sade att jag inte hade någonting på kontot, så testade jag att ta ut pengar. Det gick! Min check var inne på kontot! Inte nog med det. I denna stund började det snöa i kära Paris! OCH Raisa fick veta att hon just blivit storasyster!

Resten av eftermiddagen spenderade därmed två fetingupprymda tjejer på diverse affärer, och diskuterade yttre och inre rymdens filosofer. Allt med en typisk total sömnbrist -humor. Ändå stannade vi ända till stängningstid vid 20h00! :)




Novemberregn sen fredagen den 5:e

Det har verkligen regnat varenda dag sedan förra fredags natt. Innan skurarna kom dock kameran upp en stund. då jag var ute med Raisa, Manuel och Sofia:


Vi skulle till en -källarbar- där Simon och Guillaume dj:ade. Dessvärre var vi så sega att vi kom dit först strax innan tre, så det slutade med att vi aldrig kom in utan istället gick runt på gatan tills det började regna och sen stack vi hem… Efter en liten tripp till patesserian!

Höhö. Inte så värst skickligt kanske. Men trevligt sällskap är ju ändå aldrig fel :)

I rampljuset hos några av de bästa

Jag har inte direkt uppdaterad om livet här på några dagar. Och under dessa dagar har jag gått från att ha varit i unga 20 års ålder till 21, den där åldern som för så många är den sista. Efter detta håller man sig från att bekänna att man har fler födelsedagar. Ajsing bajsing då.

Hursomhelst. Dagen innan min födelsedag, onsdag, så gjorde jag stängningen på jobbet. Juan hade slutat klockan sex, men kom plötsligt tillbaks strax innan åtta (..?) Han hade inhandlat en snygg skjorta och förklarade efter min häpnad att han skulle stanna och vänta på Jonathon, eftersom att de skulle ut och ta ett glas då han slutat. Snart frågade han vad jag hade för planer för kvällen, och jag berättade att jag funderade på att gå på en vernissage (med Madeleine och Camilla, som känner en kille som skulle dj:a där). Han insisterade, men inte speciellt energiskt, om att jag skulle strunta i den och följa med dem.

Snart började även Jonathon försöka övertala mig om att jag skulle med, och jag sa att det inte var en omöjlighet… Kollade med Anne-Cecile vad hon skulle göra också, men hon skulle med sin bästa vän på middag. Och mycket riktigt så infinner hon sig strax därefter.

Tiden gick och vi var så gott som färdiga för att sluta för dagen. Då kommer plötsligt Bastien in i butiken(..!) ”Men hur kommer det sig att Du är här?” undrar jag förstås, förvånat. ”Jag, Johnathon och Juan ska hem till Juan och spela poker” förklarar han (..?) Inte lågt därefter kommer även Johnathons pojkvän, Allan.

Jag börjar ana något lurt, och har plötsligt inte mycket att säga till om utan dras med till metron – med Anne-Cecile som ledande alfamamma för oss alla.

Det hela slutar med att vi äter middag på en japansk restaurang, min födelsedag till ära! Inte nog med det, så hade de även köpt en present till mig. En digital fotoram!!! Det finns inte ord för hur rörd jag blev, och fortfarande är. Jag har aldrigt varit med om något liknande En sådan URGULIG överraskning, av världens bästa kollegor! Att de dessutom hade valt mellan fotoramen (eftersom det altid är jag som tar massa bilder) och ett par hörlurar (eftersom jag är helt besatt av musik) gör det ännu gulligare. De kom verkligen på de bästa förslagen som man möjligen skulle kunna efter min personlighet. Tala om att man känner sig Sedd och uppskattad :’) Jag är mållös.

Restaurangen var precis vid Cambronne (i femtonde arrondissemanget, där jag för bodde), så sedan korsade vi vägen och tog varsin öl på Cristal – eftersom att Anne-Cecile mycket väl visste att jag gillade den baren! Så på tolvslaget sjöng de alla för mig en andra gång, och de fick mig till att känna att jag Aldrig någonsin kan lämna dem och Paris. De får mig att känna mig hemma.











Inte nog med det. Dagen efter, på självaste födelsedagen, så hade jag inga planer över huvudtaget. När jag väl slutat jobbet halv sju så funderade jag på att höra av mig till Madeleine för att se om hon kanske inte hade lust att titta runt lite på affärer i Chatelet Les Halles. Dock skippade jag det och gick bara förbi på mataffären på vägen hem, för att inte annat än slappa i soffan.

När jag kommer innanför dörren så är hela lägenheten nedsläckt, med levande ljus överallt. Det luktar mat och Madeleine och Camilla kommer leendes fram och grattar mig på dagen. Några minuter senare kommer även Raisa in i myslägenheten och vi har en ritig liten tjejmiddag och pratar typiska 90-tals-barns-minnen. Shit. Det var nästan för mycket. TVÅ överraskningsarrangemang på min 21-årsdag! Klockrena Madeleine hade dessutom hittat popcorn till mig! (Vilket jag tjatat om fram och tillbaks i säkert två månader)



Underbara människor.
TACK! Tusen tack! :’)

””NU VAR DET DAGS!” sa rabarberna och satte fart”

(Är det någon annan än Madeleine Allard som känner till det ”svenska ordspråket”?)

Clockwork orange

Var åter ute med kollegorna i onsdags :) Vi sågs på en bar vid namn ”l’Orange mécanique”, d.v.s. Clockwork Orange. – En bar inspirerad av Kubricks kultverk.







Baj baj

Jaha. Bastien har slutat hos oss på Tea by Thé. Av en del tråkiga skäl som jag inte tar upp här. Men. Hursomhelst är han en ball kille, vars strålande kommer att saknas om arbetsdagarna!

Kolla in hans verk:

och ett klipp vari han själv spelar:

”Vi är sköna på heltid”

En typ av bamsetrötthet, som främst väcker (<–höhö.) lust till vinterdvala fram till parningssäsongen. Det är väl inte en av de mest önskvärda förutsättningarna inför en konsertkväll. Både jag och Madelene stupade till sängs och kom på fötter igen först en kvart innan det skulle dra igång, klockan 19:30. Och då hade vi inte ens kommit iväg ill någon internetcafé för att skriva ut biljetterna än.

Men den här gången gjorde det ingenting. Vi kom i relativt god tid ändå. Baden Baden spelade på ett bra tag till då vi väl fått dem i hör- och synfältet.

Dessvärre så har jag varit föga flitig med att lyssna på alla deras låtar. Detta av ren bekvämlighet, då endast fyra av deras verk finns tillgänliga på Spotify (- och jag har ÄNTLIGEN köpt mig Spotify Unlimited så att jag slipper reklam efter var och varannan visa. Det utnytjas till fullo).

Men det var ju desto mer till överraskning då, eftersom de genast starkt bekräftade mig än mer om hur dumt det är att för sällan lyssna sig för Utanför Spotifys bredder. (Med andra ord: det suger att inte all bra musik finns på Spotify. Vilket betyder: Baden Baden är feta)

Sen blev det paus i ungefär en timme innan huvudbandet skulle upp på scen…

Ståendes mitt bland alla fransoser på denna slutsålda konsert, filmandes med en kamera, krampaktigt, i högra handen. Som vilket freak som helst som känner behov av att ta bilder för att bevisa sina minnen, och än mer bekräfta dem för omgivningen. Där försökte man komma på något bra att ropa i pausen. Skulle man köra på ”Puss på’rej?” ”Får man bju på en kaffe?” eller … Nej. De tankarna rann ut i sanden. Ingen borde ha hjärta till att förstöra tillfället genom att yla på något obegriplig språk. Inte när man glömt bort att man står med en öl i ena handen, förrän då man upptäcker att man själv står gungandes synkroniserat med vibreringarna i de halvtomma plastglaset. Precis så som alla andra i salen. Precis som ljuset. Precis som Adam. Som Ted. Som Carl. Som Eric. Som Bebban. Som musiken.

Men om det skulle vara något format av tungan i detta ögonblick så skulle det vara ”Ibland blir man så jävla stolt över att vara svensk”. För fånigt nog så tycktes man själv plötsligt jämlike med de bästa, där man stod i drösen av alla heltids-R-skorrare. Det hör förstås egentligen inte alls till saken. Men man är inte annat än mänsklig. Eller man kanske ska säga svensk? heh.


Diskussion om ”konsertförälskelser” på vägen hem. Detta efter att ha bestämt oss för att INTE gå fram till sångaren och prata en andra gång, då vi ser honom på gatan. Ta ordagrannheten med en nypa salt, i denna ”hoppfulla kompitenströstansdialog”:

- Det är så himla töntigt att man ska bli så besatt av artisterna uppe på scen.
- FRUKTANSVÄRT
- Visst, man blir det för att de skapar så slående musik. Men det är ju knappast så att de är bättre människor än någon annan. De jobbar ju faktiskt till 100% för att åstadkomma det de gör.
- Mmm, man tänker som om det vore en sidogrej. Men det är det inte alltid. Musiken är deras Jobb! För vissa kan det vara en sidogrej.
- Ja det är ju inte så att vi inte är sköna människor bara för att vi gör massa utbredda låtar.
- Nää men vi är ju sköna på heltid!
- … och artisterna har det som en sidogrej.

Skål!