Yann Tiersen. Sjuka människa.

 

 

jösses.

The Jon Spencer Blues Explosion

Plötsligt hade G köpt en biljett till mig, för att se denna.. intressanta garagepunkrock(?) med Jon Spencer Blues Explosion Heh. Bra sött av honom ju! Trots delade meningar vid vissa oktaver… och trots att jag var helt död efter en dags arbete sen sju på morgonkvisten :) Det var ändå underhållande att se på denna råa konsert med värkande ögon, och lockade fram till en hel del skratt.

Angus & Julia Stone samt Moddi

Dåligt på uppdateringsfronten den gångna veckan.. Förra söndagen var jag och Madeleine och såg Angus & Julia Stone, och Kors i taket vad bra det var!

När vi väl hoppat av vid tunnelbanestationen Anvers så möttes vi genast av en kö i Gekås -98 -klass. Ända uppåt smalgatan mot Sacre Coeur slingrade den sig. Jag säger något i stil med ”Skönt att vi inte ska stå i den Där kön till Moulin Rouge! Det är ju helt stört!” innan jag och Madeleine tar upp stegen längs kön för att komma till Cigale. Tio minuter senare är vi framme vid porten, och märker något fruktansvärt: Kön var bannemej in till La Cigale!! Det var bara att svälja och lunka tillbaks hela vägen till änden av kön och hoppas på att vi skulle komma in innan konserten var slut…

Men trots detta så kom vi faktiskt in, innan bandet ens tagit plats på scen! I den fullpackade lokalen var det väl dock ingen mening med att ens hoppas på några bra platser. …Trodde vi! Vi gick upp på första balkong, följde vägen fram mot scenen och överraskades av en trappa som ledde direkt ner till första raden framför scenen!

Någon skymt av att det skulle komma ett förband hade vi inte sett, så jag räknade med att det skulle vara något halvdant lokalband som kände någon funktionär på La Cigale eller liknande. Så var det inte. Snart kom den norske gutten Moddi, med band, upp på scen och fick hela publiken på fall med sin charm! En sådan underbar överraskning.

Efter detta kom det australienska syskonparet upp på scen och bjöd, även de, på en FULLÄNDAD spelning. Håret ställde sig på kroppen och, trots ömmande fötter efter gårdagen, var humöret och njutningen på topp.

Angus & Julia Stone

Foto: Mitchell Connelly

På söndag får vi äntligen ta del av det australienska syskonparets vackra musik Live! En kväll jag sett fram emot sen juni då jag först, till min stora glädje, såg att de faktiskt skulle komma hit. Det är synd om dem som inte redan köpt biljetter. För det är slutsålt. Men jag och Madde har dem och kommer vara på La Cigale. I tid! Det ni!

Låt mig presentera min favoritlåt av dem. Den skulle ju dessutom vara lagom dedikerad för tillfället just nu.

Angus & Julia Stone – I’m not yours:

och.. kanske den mest kända låten är följande:

Konsertlördag: ”Now… Let’s get heavy!” – Paul Smith

Lördag eftermiddag och jag vaknar, efter 14 timmars sömn, minst lika krasslig som dagen dessförinnan. Om inte värre. Hur olägligt var inte detta för kvällens spektakel?! Toppenband och jag hade egentligen inte ens ork till att ta mig ur sängen.

Hursomhelst så kom Raisa över vid aftonen och det var bara till att tagga, för oss båda sjuka! Efter lite tjat fick vi även med Madeleine, som egentligen hade planerat att dansa salsa hela kvällen.. och det bar av till den gamla tågstationen, men numera konsersalen: La Flèche d’Or! Kanonlokal och toppenspelningar till det futtiga priset av 10 euro!

Gravenhurst Nick Talbot imponerade föga med sin extremt tjuriga attityd. Och nej, killen, divighet à la Liam Gallagher fungerar inte om man inte redan har en jämförbar lyssnarsiffra med Oasis. Dessutom är det INTE okej att gå till personangrepp mot en i publiken, inför dem alla. Jag kan dock inte neka, och det svider nästan lite, att killen är grymt duktig och vet vad han sysslar med. Musiken väger upp oerhört mycket. Men det skulle inte skada med lite leenden och att klaga på publiken då man fumlar fel på gitarren eller tar fel ton hjälper knappast någon vart..

Paul Smith Efter fyra år får jag äntligen se honom! Utan resten av Maximo Park.. men det gör inte speciellt mycket. Paul gör entré, till skillnad från föregående nummer, med världens kalasleende och lyckas dra med hela publiken med sin charm. Och musiken? också KALAS! Då Maximo Park varit vääldigt dåliga på att komma upp med livespelningar, så har jag inte haft några direkta förväntningar på deras livprestationer, då jag antagit att det kanske var där det skar. Men ICKE. Det här grejade Mr Smith galant! Tråkigt att endast några få MP-låtar kom upp.. och inte min favoritlåt (Pinball) på hans nysläppta album. Men han gav en show att vara kalasnöjd med i vilket fall, och jag kan inte annat än tacka och bocka!

Airship ………………………! dingue. Vad ska jag säga? ENASTÅENDE. Dessa fyra unga män vet bannemej vad musik handlar om. Tråkigt att även de missade min favoritlåt (Woodworm). Men gudars vad bra de är. Dessutom är jag nu stolt ägare av deras två EP:s! Glädjeskutt.

A ne pas rater! Inte att missa! 20 novembre, à la Flèche d’or (Airship, Paul Smith, Gravenhurst, Violens)

Jag har redan postat det på facebook säkert flera gånger, samt på bloggen en gång förr. Dock måste jag göra det igen, då jag förr ”bara” var medveten om att Airship skulle vara till högsta intresse att se på lördag. Alltså: inte nog med den makalösa musiken av Airship så kommer även Maximo Parks Paul Smith, Gravenhurst och Violens att spela! Det här vore totalt dumdristigt att missa, för er som befinner er i Paris och dess närområden!

Paul Smith – Our lady of lourdes

Airship – Algebra

Airship – Woodsworm

Gravenhurst – Nicole:

Maximo Park – Books from Boxes

”All my mistakes have become masterpieces”

Liderlig sång av en skicklig dansk kille: Teitur Lassen. Den här sitter fast i mitt huvud.

Vous avez passé un bon weekend?

Helgen i ett nötskal.

Bara så ni vet:
- Konserver kan snabbt och lätt ge djupa varsår.
- Har man sådan värk att man knappt kan svälja ner sina ibuprofen så är det bara till att bita ihop och sluka desto fler.
- Man blir trött av infektioner.
- Vid vissa tillfällen önskar man att man var i Sverige. Med mamma som skjutsar till läkaren och gör tålmodigt sällskap i väntrummet.

MEN OCKSÅ

- Vissa kartongbitar har något alldeles extra

Uniform Motion i fredags var helt Fantastiska! Dessvärre så spelade de inte alls länge, och vi kom ungefär 10 minuter sent. Men det var tillräckligt för att få en vanlig mänsklig varelse att försvinna från verkligheten en stund.

Eftersom det var så mörkt så fick jag inte möjlighet att ta några direkta bilder under deras spelning. Dessutom hade jag inte riktigt viljan att släppa fokus på det som skedde på scen, för att istället se det genom kameraobjektivet. Kameran fick därför bara sitt motionspass under Cats on trees spelning – vilken inte var fy skam den heller! Spelningarna var på Le Zèbre de Belleville. Häftig lokal, där de framförallt brukar ha karabéer och cirkusaktiga saker, som jag uppfattat det!

Efter att de båda banden hade spelat så var det dags för ett tredje. ”Det låter som om det här kommer vara rått” hörde vi några svenskar säga då vi smög ut en stund emellan.

De hade rätt. Och det var inte direkt något som föll oss i smak, så vi drog snart därifrån. Men efter att jag fått prata med killarna i Uniform Motion och köpt deras nyaste album med framsidan tecknad just till MIG(…!) på plats, så var jag toknöjd. Trots trötthet och tandvärken som gjorde sig alltmer märkbar.

Till och med toaletten var noga dekorerad hos zebran. Förutom alla tavlor, affischer och väggmålningar så fanns där även en griffeltavla med notisen ”För er att skriva upp era djupaste tankar på” uppe i ena hörnet :)

Madeleine var safariklädd, så vi passade förstås på att ha den obligatoriska Hakuna Matata-fotosessionen.

Sen sa vi hej då till zebran för den här gången.

Lördagen skulle vi ett helt gäng till Nouveau Casino för att dansa loss till Slagsmåsklubben. Vi började med förfest här, men jag var så fruktansvärt trött så jag stannade hemma och sov. Sen dess har jag inte lämnat lägenheten mer än två gånger för att gå till mataffären precis utanför..

Oskar

Magic Numbers får dessvärre ingen talan imorgon. Anledningen är simpel: Uniform Motion är det nya svarta.

Don’t pick up, the fifth will be the last.
I know you know, our time has been a blast.
Don’t pick up, it’s too late.
Don’t be scared I’ll be home soon.

I have a mission for you, the clues are in your arms

I’m sure gonna miss you, the keys are in the jar.

Don’t pick up, it’s too late.
Don’t be scared I’ll be home soon.

Uniform Motion Pictures - Oskar

”Vi är sköna på heltid”

En typ av bamsetrötthet, som främst väcker (<–höhö.) lust till vinterdvala fram till parningssäsongen. Det är väl inte en av de mest önskvärda förutsättningarna inför en konsertkväll. Både jag och Madelene stupade till sängs och kom på fötter igen först en kvart innan det skulle dra igång, klockan 19:30. Och då hade vi inte ens kommit iväg ill någon internetcafé för att skriva ut biljetterna än.

Men den här gången gjorde det ingenting. Vi kom i relativt god tid ändå. Baden Baden spelade på ett bra tag till då vi väl fått dem i hör- och synfältet.

Dessvärre så har jag varit föga flitig med att lyssna på alla deras låtar. Detta av ren bekvämlighet, då endast fyra av deras verk finns tillgänliga på Spotify (- och jag har ÄNTLIGEN köpt mig Spotify Unlimited så att jag slipper reklam efter var och varannan visa. Det utnytjas till fullo).

Men det var ju desto mer till överraskning då, eftersom de genast starkt bekräftade mig än mer om hur dumt det är att för sällan lyssna sig för Utanför Spotifys bredder. (Med andra ord: det suger att inte all bra musik finns på Spotify. Vilket betyder: Baden Baden är feta)

Sen blev det paus i ungefär en timme innan huvudbandet skulle upp på scen…

Ståendes mitt bland alla fransoser på denna slutsålda konsert, filmandes med en kamera, krampaktigt, i högra handen. Som vilket freak som helst som känner behov av att ta bilder för att bevisa sina minnen, och än mer bekräfta dem för omgivningen. Där försökte man komma på något bra att ropa i pausen. Skulle man köra på ”Puss på’rej?” ”Får man bju på en kaffe?” eller … Nej. De tankarna rann ut i sanden. Ingen borde ha hjärta till att förstöra tillfället genom att yla på något obegriplig språk. Inte när man glömt bort att man står med en öl i ena handen, förrän då man upptäcker att man själv står gungandes synkroniserat med vibreringarna i de halvtomma plastglaset. Precis så som alla andra i salen. Precis som ljuset. Precis som Adam. Som Ted. Som Carl. Som Eric. Som Bebban. Som musiken.

Men om det skulle vara något format av tungan i detta ögonblick så skulle det vara ”Ibland blir man så jävla stolt över att vara svensk”. För fånigt nog så tycktes man själv plötsligt jämlike med de bästa, där man stod i drösen av alla heltids-R-skorrare. Det hör förstås egentligen inte alls till saken. Men man är inte annat än mänsklig. Eller man kanske ska säga svensk? heh.

Diskussion om ”konsertförälskelser” på vägen hem. Detta efter att ha bestämt oss för att INTE gå fram till sångaren och prata en andra gång, då vi ser honom på gatan. Ta ordagrannheten med en nypa salt, i denna ”hoppfulla kompitenströstansdialog”:

- Det är så himla töntigt att man ska bli så besatt av artisterna uppe på scen.
- FRUKTANSVÄRT
- Visst, man blir det för att de skapar så slående musik. Men det är ju knappast så att de är bättre människor än någon annan. De jobbar ju faktiskt till 100% för att åstadkomma det de gör.
- Mmm, man tänker som om det vore en sidogrej. Men det är det inte alltid. Musiken är deras Jobb! För vissa kan det vara en sidogrej.
- Ja det är ju inte så att vi inte är sköna människor bara för att vi gör massa utbredda låtar.
- Nää men vi är ju sköna på heltid!
- … och artisterna har det som en sidogrej.

Skål!