Syskonbanden. För den som inte kan få nog av det goda.

För den som delar mitt omdömme i fråga om bra band, så tänkte jag passa på att tipsa om några band som jag anser likna några av favoriterna aningen.

The Kissaway Trail	Coud Cult, Maps
Painter: SDP:	Cloud Cult – No one said it would be easy: Maps – Valium in the sunshine:
Band of Horses	Rouge Wave
The end’s not near:	Publish my love:
Goldheart Assembly	Fleet Foxes
So long St Christopher:	Your protector:
Coldplay	AaRon
The Scientist:	U Turn (Lilli):

Konsertlördag: ”Now… Let’s get heavy!” – Paul Smith

Lördag eftermiddag och jag vaknar, efter 14 timmars sömn, minst lika krasslig som dagen dessförinnan. Om inte värre. Hur olägligt var inte detta för kvällens spektakel?! Toppenband och jag hade egentligen inte ens ork till att ta mig ur sängen.

Hursomhelst så kom Raisa över vid aftonen och det var bara till att tagga, för oss båda sjuka! Efter lite tjat fick vi även med Madeleine, som egentligen hade planerat att dansa salsa hela kvällen.. och det bar av till den gamla tågstationen, men numera konsersalen: La Flèche d’Or! Kanonlokal och toppenspelningar till det futtiga priset av 10 euro!

Gravenhurst Nick Talbot imponerade föga med sin extremt tjuriga attityd. Och nej, killen, divighet à la Liam Gallagher fungerar inte om man inte redan har en jämförbar lyssnarsiffra med Oasis. Dessutom är det INTE okej att gå till personangrepp mot en i publiken, inför dem alla. Jag kan dock inte neka, och det svider nästan lite, att killen är grymt duktig och vet vad han sysslar med. Musiken väger upp oerhört mycket. Men det skulle inte skada med lite leenden och att klaga på publiken då man fumlar fel på gitarren eller tar fel ton hjälper knappast någon vart..

Paul Smith Efter fyra år får jag äntligen se honom! Utan resten av Maximo Park.. men det gör inte speciellt mycket. Paul gör entré, till skillnad från föregående nummer, med världens kalasleende och lyckas dra med hela publiken med sin charm. Och musiken? också KALAS! Då Maximo Park varit vääldigt dåliga på att komma upp med livespelningar, så har jag inte haft några direkta förväntningar på deras livprestationer, då jag antagit att det kanske var där det skar. Men ICKE. Det här grejade Mr Smith galant! Tråkigt att endast några få MP-låtar kom upp.. och inte min favoritlåt (Pinball) på hans nysläppta album. Men han gav en show att vara kalasnöjd med i vilket fall, och jag kan inte annat än tacka och bocka!

Airship ………………………! dingue. Vad ska jag säga? ENASTÅENDE. Dessa fyra unga män vet bannemej vad musik handlar om. Tråkigt att även de missade min favoritlåt (Woodworm). Men gudars vad bra de är. Dessutom är jag nu stolt ägare av deras två EP:s! Glädjeskutt.

A ne pas rater! Inte att missa! 20 novembre, à la Flèche d’or (Airship, Paul Smith, Gravenhurst, Violens)

Jag har redan postat det på facebook säkert flera gånger, samt på bloggen en gång förr. Dock måste jag göra det igen, då jag förr ”bara” var medveten om att Airship skulle vara till högsta intresse att se på lördag. Alltså: inte nog med den makalösa musiken av Airship så kommer även Maximo Parks Paul Smith, Gravenhurst och Violens att spela! Det här vore totalt dumdristigt att missa, för er som befinner er i Paris och dess närområden!

Paul Smith – Our lady of lourdes

Airship – Algebra

Airship – Woodsworm

Gravenhurst – Nicole:

Maximo Park – Books from Boxes

Toothache

Trots att dina enda slag av träningspass de senaste tio åren sägs vara gatan ner till närmaste Tabac. Där kassörskan heter Françoise. Hon som ibland skojar med gästerna i baren, om att en man med mörkblont hår och stora glasögon snart kommer infinna sig för att köpa en påse Cameltobak, eftersom att det är måndag eller fredag. Och strax därefter står du där och undrar vad folket har så roligt åt. Men, ”…Bon après-midi. Au Revoir.” säger du och går hem igen.
Trots allt lyckas du springa fortare än en gasell, med säkert tjugo bilavstånd ifrån och med blicken fast uppåt och framåt. Oberoende av solsken eller piskande regn.
Och jag hinner inte ikapp.
Och på måndag lunkar du tillbaks till Françoise.

Kul grej att jag klickade in på denna video:

Eureka Birds

Men
jag fann ett guldkorn mitt i olycksdagarna.

Foto: Julie Massimini

Cactus Man:

Regular people:

There was light:

Fortsätt beundra på Eureka Birds myspace.

Oktobers ledmotiv

Ny månad innebär att listan inte fylles på mer… men den går knappast till intet. Här, mina små kycklingar, får ni en lista med den musik som spelats mest från mina högtalare den gångna månaden:

Min oktoberlista 2010

Litet smakprov i text. (Några av de absolut mest spelade):

For Stars – Water’s colored
Uniform Motion – Saving up for sundays
Airship – Woodworm
Courtney Love – never gonna be the same
The Swell Season – If you want me
Figurines – Let’s head out
Spleen United – Spleen Utd.
Cats on Trees, Milka – In the River
Eliott Smith – Between the bars
Regina Spektor – Samson
The Mountains & The Trees – Up & Down
Mr Fogg – I Will let you down
Venus Infers – Goodbye Horses
Leonard Cohen – Famous Blue Raincoat
Jeff Buckley – Lilac Wine
Harry Nilsson – Good old desk
The xx – Basic Space
AaRon, Zazie – La Place du vide
Nicole Vaughn – Gone for good
The Streets – Dry your eyes

Drugs.

Jag har sjukanmält mig från jobbet, då jag knappt ens har förmåga att prata. Sökt efter någon slags tandvårdsklinik sen jag vaknade, men utan någon större framgång eftersom att det idag är helgdag i Frankrike. Valet står helt enkelt mellan att gå till akutmottagningen eller vänta till imorgon… och jag vågar inte gå till akutmottagningen. För jag vet inte om det är tillräckligt -akut-. Så jag väntar väl på morgondagen och håller uppe min Ibuprofène-diet.

Första november innebär att det var halloween igår. Första halloween på säkert åtta år som jag inte klätt ut mig överhuvudtaget.

Men, som vanligt så är det tur att det finns bra musik. Voici Lovedrug, ett band som jag upptäckt idag:

”Vi är sköna på heltid”

En typ av bamsetrötthet, som främst väcker (<–höhö.) lust till vinterdvala fram till parningssäsongen. Det är väl inte en av de mest önskvärda förutsättningarna inför en konsertkväll. Både jag och Madelene stupade till sängs och kom på fötter igen först en kvart innan det skulle dra igång, klockan 19:30. Och då hade vi inte ens kommit iväg ill någon internetcafé för att skriva ut biljetterna än.

Men den här gången gjorde det ingenting. Vi kom i relativt god tid ändå. Baden Baden spelade på ett bra tag till då vi väl fått dem i hör- och synfältet.

Dessvärre så har jag varit föga flitig med att lyssna på alla deras låtar. Detta av ren bekvämlighet, då endast fyra av deras verk finns tillgänliga på Spotify (- och jag har ÄNTLIGEN köpt mig Spotify Unlimited så att jag slipper reklam efter var och varannan visa. Det utnytjas till fullo).

Men det var ju desto mer till överraskning då, eftersom de genast starkt bekräftade mig än mer om hur dumt det är att för sällan lyssna sig för Utanför Spotifys bredder. (Med andra ord: det suger att inte all bra musik finns på Spotify. Vilket betyder: Baden Baden är feta)

Sen blev det paus i ungefär en timme innan huvudbandet skulle upp på scen…

Ståendes mitt bland alla fransoser på denna slutsålda konsert, filmandes med en kamera, krampaktigt, i högra handen. Som vilket freak som helst som känner behov av att ta bilder för att bevisa sina minnen, och än mer bekräfta dem för omgivningen. Där försökte man komma på något bra att ropa i pausen. Skulle man köra på ”Puss på’rej?” ”Får man bju på en kaffe?” eller … Nej. De tankarna rann ut i sanden. Ingen borde ha hjärta till att förstöra tillfället genom att yla på något obegriplig språk. Inte när man glömt bort att man står med en öl i ena handen, förrän då man upptäcker att man själv står gungandes synkroniserat med vibreringarna i de halvtomma plastglaset. Precis så som alla andra i salen. Precis som ljuset. Precis som Adam. Som Ted. Som Carl. Som Eric. Som Bebban. Som musiken.

Men om det skulle vara något format av tungan i detta ögonblick så skulle det vara ”Ibland blir man så jävla stolt över att vara svensk”. För fånigt nog så tycktes man själv plötsligt jämlike med de bästa, där man stod i drösen av alla heltids-R-skorrare. Det hör förstås egentligen inte alls till saken. Men man är inte annat än mänsklig. Eller man kanske ska säga svensk? heh.

Diskussion om ”konsertförälskelser” på vägen hem. Detta efter att ha bestämt oss för att INTE gå fram till sångaren och prata en andra gång, då vi ser honom på gatan. Ta ordagrannheten med en nypa salt, i denna ”hoppfulla kompitenströstansdialog”:

- Det är så himla töntigt att man ska bli så besatt av artisterna uppe på scen.
- FRUKTANSVÄRT
- Visst, man blir det för att de skapar så slående musik. Men det är ju knappast så att de är bättre människor än någon annan. De jobbar ju faktiskt till 100% för att åstadkomma det de gör.
- Mmm, man tänker som om det vore en sidogrej. Men det är det inte alltid. Musiken är deras Jobb! För vissa kan det vara en sidogrej.
- Ja det är ju inte så att vi inte är sköna människor bara för att vi gör massa utbredda låtar.
- Nää men vi är ju sköna på heltid!
- … och artisterna har det som en sidogrej.

Skål!

”Min svanskota rinner!”

Halv fyra låg jag åter halvt utslagen i sängen. Med värk i huvud, mage och fot. Och vad. Och kallsvett samt illamående. Ja, you get it. Skeppet kom fulllastat med en rejäl bakfylla.

Jag åmade mig för hur ansträngande det skulle bli att snart ta sig upp för att vara vid Les Halles klockan 18h, då AaRON skulle bjuda till med showcase. Men knappast något så jobbigt att det vore värt att missa det.

För, sanna mina ord, här talar vi bra musik! Litet utav Frankrikes svar på Coldplay. Dock är nedanstående låt endast ett undantag, då han i regel sjunger allt på engelska.

Mitt i detta grubblande och klickande runt på nätet så ser jag att AaRON ska börja klockan 16h! Det var inget tal om saken, någon mer tid för att grubbla fanns inte på kartan. Jag flög upp från sängen, sa högt något i stil med ”Jag går nu! AaRON. Lehall. 30 minuter! Typ. AAAAH” Snabbt for även Madde uppe på benen och 20 minuter senare bar det av till metron för att avnjuta lite elitisk livemusik.

Trodde vi ja. De hade inte så mycket som en gitarr med sig. Det vi hade kutat iväg för att se var en intervju som spelades in av Radio Oui FM under drygt en timme. Visst, hade man vetat om det innan så hade man kanske uppskattat det. Men jag, svettandes som en gris och med diverse oönskvärda kroppsförnimmelser, gav upp efter 50 minuters vånda och drog iväg hemåt med första bästa tåget som stod till min förfogan.

Airship!

Ajaj vad det Slog mig hur bra de är…! Och den 20:e november kommer de till stan!