Drygt 13140 + 96 heures en France. Jag har alltså spenderat more or less ett och ett halvt år i Frankrike nu. Varav nio månader i alltför högt älskade Paris.
Och? Det betyder att det är någon som idogt rycker mig i ärmen, hemsöker med en skrikande ton i forté bland alla tankar och klöser ryggen blodig av en ritning över Sverige. Det är framtiden. Studierna. Snart måste det roliga få sitt slut.
Kulturbufféer, strejker, 1-euros-viner, ostar, skorrande R, flippade dansnätter, metroköer, språkproblem, gatumusikanter, barerna, skor för en tia, Pastis, marknader, frågan ”Tu viens d’où?”, VÄNNERNA, arkitekturen, svaret ”Angelique avec un A”…
Paris i all sin glans. Jag borde kanske tacka för mig. Säga hej då och ila hemåt för att försäkra mig om en vettig karriär.
Men.
Varför ska det vara en självklarhet att studera i Sverige? Att efter det obligatoriska sabbatsåret efter gymnasiet, då man helst ska hinna med att se hela världen på så kort tid som möjligt för att sedan ha något att prata om och minnas, så ska man dra sig tillbaka. Det roliga är över, upptäcksfärderna är slut.
Denna vecka har varit omtumlande för mig inom dessa ramar. Det började då jag kom till jobbet, nästan gråtfärdig, och förklarade att jag missat sista antagningsdagen till universitetet. Juan begrep inte alls; det är ju inte alls för sent ännu?! ”…i Sverige alltså”. Med stora ögon sa han något i stil med ”VA? Vadå? Har du tänkt åka tillbaks till Sverige och studera? … Du har tänkt lämna oss! Utan att ens säga något! Jag tänkar berätta för Alexandre!”
Och snart kom Bastien som skulle börja samma tid som mig. Vi satte oss med varsin te och vi pratade ännu en gång om universitetet i Frankrike, vilket han försökte intala mig om att jag absolut skulle greja i måndags. Vad jag fick veta nu var att det inte alls var så dyrt som jag förväntat mig. På en statligt ägd skola är kostnaderna nästan blott symboliska.
I fredags pratade jag även med Görsel om saken. Halvt panikslagen, då jag inte alls känner att jag har de franskakunskaper som krävs. Han nästan dumförklarade mig för det; ”Vadå? Jag kom ju till Frankrike och började plugga direkt utan att ens varit här förut.” Men han har ju noll problem med sitt språk, invände jag… ”Efter nio år. Du pratar tio gånger bättre franska än vad jag gjorde när jag började. Tro mig”
Tankarna får mig nästan att tappa andan.
… Jag.. Jag… Jag skulle kunna stanna.
For the record så visade det sig att det var sista dagen i fredags, och inte i torsdags. Med andra ord så sökte jag till alla läkarprogram på nytt samt litteraturvetenskap på distans. Inte till civilingenjör denna termin. Det blir kanske en uppgift att ta tag i här.