Om vuxendom.

Illustration: Nanna Johansson

(www.fulheten.com)

Don’t run with scissors

Den stora rädslan och behovet av försiktighet som mormor propagerat om för oss hela livet sedan vi första gången såg en sax. (Börjar på 2:22 om man inte har lust att checka hela videon)

Förresten så är min mormor bäst.

La revolution des crabes

öh. Ja. Jag jobbar klockan 10 imorgon bitti, söndag.

God natt.

Följ min blogg med bloglovin

What about the sausages?

”What do you mean?”

”What do you mean, what do l mean?
l do not mean anything.
lf l meant to say something else,
l would say something else.”

Från en inte alltför pjåkig film som jag sett inatt; Liev Schreibers Everything is illuminated. Baserat på boken av Jonathan Safran Foer . Med äckelcharmiga Eugene Hutz (Gogol Bordellos frontfigur) och lille Elijah Wood i spetsen. Skadar knappast att kolla om man inte redan sett den. En 3,5 – 4 av 5 ger jag lätt. Och jag är kräsen. En film om unge judiska Jonathan som åker til Ukraina för att söka upp den kvinna som räddade hans morfars liv.

 

---

 

”Me I just enjoy making things up. Yessah escape. Its when I can’t write I can’t escape myself, I want to rip my head off and run screaming down the street with my balls in a fruit pickers pail.”

Om inspiration och författarskap från Barton Fink, som jag och Görsel tittade på i lördags. En film av Joel och Ethan Coen från -91, som lyckats övertyga mig om att jag bör beta av mer på deras alsterlista. Något intryck jag inte fick efter Burn after reading som är den enda film jag förr sett av dem.. Hursomhelst så handlar den om pjäsförfattaren Barton Fink som blir erbjuden filmkontrakt i Hollywood. Väl på plats sinar dock hans idéer samt som den ena makabra händelsen följes av nästa. Fantasifullt nog så skulle jag ge rata denne med exakt samma betyg som föregående film.

”What a day. Felt like I couldn’t sell ice water in the Sahara.”

Tankar om shopping

Jag har kommit in i någon slags period vari jag kunnat gå på affärer och verkligen FÖRSÖKT vara intresserad, i flera veckor. Utan att lyckas. Allting känns bara som tråkiga kopior av varann och när jag går omkring bland klädställen så uppenbarar det för mig som om att jag redan har allt jag behöver.

Men. När man väl ska välja något att ha på sig, så har man givetvis ändå ingenting. Allting är minst lika tråkigt och opersonligt som på affärerna.

Ja, intressant fakta right.

Men. Idag har jag faktiskt köpt en jeanstunika/klänning. Score..

Sååå 2005

Klickade runt på Youtube och kom in på ett par klipp av någon slags ren slumpmässig impuls. Nostalgi så man får gåshud! Helt obegripligt att det är FEM ÅR sedan. Vad mycket skit man hunnit med att få för sig däremellan. Samtidigt som man nästan bara stått och trampat på en punkt. Skulle jag bara se schemat från första terminen på gymnasiet, som pricken över i:et, nu så skulle jag bli fullkomligt sentimentalt överladdad.