Saknad av saknad

Jag mår inte bra. Jag befinner mig i min skam. Livrädd i skam. Ensam i skam. Skam över skam.

Gråter då jag lyssnar på en e-bok: https://www.nextory.se/bok/konsten-att-fejka-arabiska-en-ber%C3%A4ttelse-om-autism-10039334/

Förvånad över hur väl jag kan relatera till hennes ord. Hur hon beskriver sin historia såväl som om det vore min.

Havet

Den prostituerade protesten. Både tyst och talande för den tyckande. Fast vad är absolut sanning i åsikter, där vädret aldrig är detsamma i tid och rum? Jag kan inte se hur det ens kan vara något värt att diskutera ifall vi gör det till en konflikt mellan oss.. men aldrig sedd

Fast jag relaterar nog bättre till att jag skulle uppfattas som besynnerlig. Det är inte helt oviktigt eftersom det knappast finns några totalt synonyma synonymer. Likväl är det inte viktigt eftersom jag aldrig kommer vara som du.

Men eftersom jag ändå är du, och du är jag så är vi kanske också begränsade till beskrivningar. För jag är du för dig och du är jag för dig – och trots att vi båda kan hålla med så är vi kanske ändå begränsade i beskrivningen. Och var är vi egentligen mest begränsade? Varför tillåter vi oss att vara begränsade? Spelar det någon roll att vi är begränsade till beskrivningar för att vi är i dem, eller att vi är begränsade i beskrivningar när vi tar för att vi tar dem till oss?

Människan är allt en märklig varelse

Jag sitter och läser ”Dina brev lägger jag under madrassen”. Brevväxlingen mellan barnet Sara Ljungcrantz och Astrid Lindgren. Det är märkligt hur man kan fästa sig så vi det som känns bekant. Som om det är ett slags bevis på att de egna upplevelserna är riktiga. Att känslorna är okej, kanske rent utav oumbärliga.

Med det sagt så har jag så nära till tårar. Att något, såsom de ord jag läser, sägs vara fängslande kommer kanske just från att man kan känna sig som en fånge i sig själv? I sina känslor som bara är ens egna. I ensamheten.

Ensamheten. Ensamheten är skrämmande, på många vis lik ett fängelse. En stor mörk och kall, ekande, byggnad som håller oss från frihet.

Men ensamhetens fängelse är inte såsom fängelser är mest.

Det är ett fängelse utan vare sig galler eller lås. Därför kan inte någon ha nyckel för att låsa in oss. Därför kan heller inte någon släppa oss fria genom att öppna den cell som med nyckel blivit låst. Därav utfärdas heller inte ensamheten som straff – det skulle förstås vara ett värdelöst fängelse för rättsväsendet!  Alternativt så är vi kanske alla redan dömda brottslingar. Jag menar, eftersom vi redan är i den.

Ändå är det nog inte i frågan om lås som vi finner de största skillnader som ensamheten bär på gentemot ett sedvanligt fängelse. För vi kan som sagt inte bli frisläppta. Men vi kan förstås försöka rymma därifrån. Dock blir det knappast särskilt lönsamt. Ingen flykt blir framgångsrik för att vi nått till botten av en flaska. Eller något annat.

Ensamheten bär vi alltid med oss. De ord som griper oss är de ord som vittnar om oss själva. Därmed så är det kanske ett mer korrekt påstående att det är vi som griper orden. Eller så är det därigenom vi möts. Vartill vi grips, varefter vi griper.

Längtan, drömmen, för oss dit. Ingen flykt. Och först där kan vi vara tillsammans. Först där kan vi vara lika. Först där kan vi älska andra, varigenom vi alltså måste älska oss själva.

Först där

kan

vi

leva.

På så vis begränsar språket oss. Men det är också genom språket vi kan nå över dess egna begränsningar.

Ja, vi är allt bra märkliga varelser.

Knappast kan väl evolutionen nått sin topp ifall ett djur tycker sig stå över andra, så till den grad att hon ifrågasätter någon annans värde? Som om någon alls skulle vara utan betydelse. Och inte nog med det; som om det enda av betydelse är det vars existens hon kan använda till sin egen fördel. Och det gör hon.

Hon använder sig av världen som om hon själv skulle äga den. Som om hela skapelsen varit ämnad för henne, och enbart henne. Inte alls som om hon själv skulle vara en del av den. Men hon tvingas ändå tro på något större än hon själv, så länge hon inte kunnat finna någon förklaring till varför och hur hon finns (och varför något skulle finnas till av annan orsak än just att finnas till för henne). Så genom antagandet att hon själv finns som den högre maktens avbild så kan hon försöka vara så ologisk att hon tror på det hon inte ser. Ändå vet hon inte ens hur man skapar.

Men hon missbrukar den till undergång i takt med att hennes galenskap växer. att hennes galenskap blir allt större av törst efter makt. s maktens galenskap sprider sig.  av makt.

är obetydlig för attnågon alls skulle kunna vara utan betydelse, och att det är obetydlig?

Och det kan väl knappastFör att inte tala om att  samtidigt som hon gör det än svårare för sig själv genom att behöva hävda sig som egen person.

Rocha gil. Passer le temps en passant.

Du andas höst.

 

Tåget passerar utanför ditt fönster.

Bara ett av många.

Det försvann då jag inget hann–

Allena alla allena

Jag vill nå dig
för att nå mig
och aldrig nå.

Alltid vara
(Ändå vara)
Jag.

Förutan tid.
För rutan allt.
För alltid

Fortsätta gå
Fortsätta nå

För fika och sällskap
då vi hittar platserna
jag tar rasten på ryggan

Jag vet du stannar till
just då vi som bäst vill
låter stämman få vila
för att själv på lyssna
låter tystnaden tala

i en vårens vaggande stund
vilar v

i vår stillsam vänskap
i vår

med allt främlingskap

Då kanske andra För sen bär det åt någon riktning!

Och andra kan söka höra näktergalen

som vilar trygg

För att tömma

för att kunna fylla.

För att

Leva ett liv.

(oklart som allt annat det sista, men orkar inte alla utkast )

Jag vill visa dig så många många vackra snäckor. Men bara ifall du vill se dem. Annars vill jag förstås inte visa dem. Och oavsett vad du vill så är det OK. Jag önskar inget mer än din ärlighet.

”Så gick det lilla knyttet ut på stranden och fann en snäcka som var stor och vit, han satte sig försiktigt ner i sanden och tänkte, o så skönt att jag kom hit, och lade vackra stenar i sin hatt och havet var så lugnt och det blev natt. Långt borta var hemulerna med stora tunga steg och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg. Och knyttet tog av skorna och suckade och sa: hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra? Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?”

– ur ”Vem ska trösta knyttet” av Tove Jansson

Rap battling för döva

Så tragisk blir den rättssal

med suckens trötta dom

där bevisen på värde

är utan värde

är utan rätt

 

Tystnaden

 

Döm den dödes viskning

för den slösar på din tid

men den slösar på din tid

så du slösar på din tid

i att slösa på din tid

 

DET FINNS INGEN TID!

så sluta slösa den

orkanen tog blev till folkä

 

 

och utan rätt

men orkanen orkar

lämnar dig ensam, tyst

 

 

Död men alltid skyldig

att

en orkans ork stillnar

för det var längesen jag förgick

 

Så jag beklagar min sorg att förnekas

här vartill var en mardröm du sökt mig

min andedräkt är skam av att önska sökas

 

 

Jag finns

för att älska

inte för att älskas.

 

Så sluta slösa på din tid.

Insulinåldern – nu Diabetes är vår tro

 

Vi lapar mot lyckans rus

så sen sötar till sjukdom

Vi söker sötma i koncentrat

för vi frossar fattigdom

med slutna ögon.

 

Vi kan ej känna hunger

för vi vill inte lida

Vi kan oss aldrig mätta

per raffinerad beta

med slutna läppar.

 

Ekot kommer tystna

för vi fyller alla rum

Vi fortsätter fylla

kvar i kalt tom(t )rum

med döva öron.

 

Sliskig blir vår strävan

då sökandet tar slut

Försummar sockrets värde

för det blir större än förut

och vi vaknar.

 

Förförda till orgasm

av livspotential

för så god är denna sötma

arom i varats filial

och vi ser.

 

Åh, att få stärka och söta!

Åh, att få smaka!

få leva.

 

 

Till Margareta Bernås, en av de lärare som lärt mig att leva. Inspirerad av Gabrielle Lindfors, min syster som skänker mig familj.

Du säger att du talar tvärtomspråket, betyder det att du inte gör det?

Litteraturen är grunden för all konst.

Konsten är det som berör min själ, mitt själv, oavsett ursprunglig avsikt. Avsikten i sin ytlighet är en irrelevans.

Konsten kan bana oss en genväg för att förstå livet. För att leva.

Men genvägen kan aldrig ge mig någonting ifall jag inte ser den. Och jag har aldrig förutsättningarna att se ifall jag förblir gömd i min garderob.

Det jag ser betyder ingenting ifall jag inte tittar. Ifall jag tittar betyder ingenting om jag inte är beredd att se. Då jag inte vill se.

Ifall jag tittar kommer jag ständigt se rakt in i den oförklarliga slumpen. Min upplevelse blir då bländande för min syn ifall jag inte kan leva i obehag. Men jag vill ju inte blunda?

För slumpen är aldrig vad vi kan definiera som slump i den mening vi använder det som ord.

Slumpen är livet.

Så visst är livet skrämmande.

I universum finns ingen slump.

 

Klart man kan bli religiös genom dessa tankebanor, och det kan tolkas som om jag förespråkar en gud, idol, vi ska vända oss till för förlåtelse och mening.

Men religionen som ger förlåtelse och mening, för att vi annars inte kan nå det, är ingen religion. Det är ett hån att kalla det för religion eller andlighet.

De religiösa texterna bör vi betrakta såsom vi betraktar konsten, som ger oss en egen betydelse. Konsten som bildligt beskriver något som berör. En djupare mening. Tolkningar och betydelse blir då olika för var och en. Men med samma mål.

Det finns bara en religion, och det är kärleken. Kärleken och dess samvete för att nå fram.

Det är dit vi behöver nå. För oss själva och för hela världen.

 

Vi kan inte läsa annat än de heliga skrifterna och någonsin förstå dem. Det är inte religion eller andlighet. Det är väl ändå ganska uppenbart tänker jag. Vi ser det dagligen, det är basal gruppsykologi. Men tittar vi? Tittar jag? Varför skulle jag någonsin ens kunna se bättre än någon annan? Kan jag se alls med min översynthet?

De som tolkar skriver tolkningar. Det vi tolkar genom tolkningar, det är tolkningar som blir än mer avlägset, för var generation, från de heliga skrifter.

Vi ska inte döda varandra, vi ska leva för varandra.

Vi har knappast någon skrift från högre makt som vill definiera brott och utfärda straff. Straff som ska tilldelas de som begår brott. De som förgår. Vi har en definition av de båda – brott och straff. Men är någon av dem tvunget av ondo eller godo? Vi har en definition som byggs på samma grund som vi byggt vårt samhälle.

I vårt samhälle dödar vi varandra.

Vi kan tolka alla skrifter, givetvis. Och vi kan tolka tolkningarna – våra egna och de av andra. Men vi kan först se och begripa genom att titta.

Då kan vi se storleken i kärleken. Se kärleken som storleken av allt. Då kan vi se skönheten i sorgen, den som suktar efter kärleken. Då behöver vi ingen skrift.

Men där vi är, där dödar vi varandra. Och den som inte dödar är en dåre.

Jag måste sova, det är ett basalt behov. Jag kan drömma storslaget och känna som aldrig förr. Men jag måste försöka öppna ögonen då jag vaknar.

Vi måste sluta döda varandra. För

vi

dör

annars