Håll i(n)-magen

Jag fortsätter ralla på samma småtarvliga spår. Har ändock lyckats ta mig genom två löprundor utan uppkastning! Så dagarna betraktar jag med viss framgång i blick.

Arbetade för ett kinesiskt familjeföretag i förrgår.

Idag planerade jag att återse en främling jag nyligen mött, varpå jag såg att han hade abnorma fingrar då det var dags att säga hej då. Insåg att det var H och fick panik. Sprang då hemåt, men var rädd att jag var utelåst – ”måtte inte porten ha låst sig!”

Hemma var åter i Paris, och jag var lite osäker på vägen. Tog åt höger då vägen delade sig och hamnade på en väldigt smal stig framför ett stängsel, med ett stup på motsatt sida. Fick där ta mig långsamt och försiktigt fram sidledes, samtidigt som jag fokuserade på att hålla in magen, i sällskap med ett par andra.

Väl framme vid stigens slut så insåg jag dock att värdfamiljen visst flyttat närmare Disneyland, och att detta var en genväg just dit. Nu fann jag mig fast mellan stora radiobilar och en entré, samtidigt som jag omöjligt kunde ta mig tillbaka samma väg (den var enkelriktad). Träffade en fransyska, som jag talade med på stakig franska, men insåg snart att hon försökte manipulera mig. Kom tillslut in på nöjesfältet på något vänster, trots brist på pengar och biljett.

Det var rörigt och återkommande personer som envisades att tala med mig trots min motstridighet.

Och jag hittade aldrig tillbaks till min studio, hem.

Destruktiva myror i tredje person

Jag skrev kanske ner det någonstans. Gjorde jag det? Aucune idée. Att inte kunna säga huruvida något skett eller inte är på något vis ändå betryggande inför att intet bli. Antar jag.

I förrgår var hela familjen omkringresandes entertainers. Vi samlade in pengar till något projekt och parodiserade diverse populärkulturella serier och filmer i sketchform. Jag var som vanligt försenad då jag skulle in på scen, och folk var besvikna. Hade dessutom fokuserat mer på att lära andra deras manus, så jag insåg i språnget upp att jag fick improvisera. Hade glömt bort att läsa på. Efter allt ståhej så blev det desto mer kaos. Folk ur publiken satte sig på våra enorma fiskmåsar, som flög upp emot solen och jag vaknade då en flicka föll ner mot marken.

Igår betraktade jag två tjejer med ett mindre anständigt leverne. De var i Köpenhamn då den ena av dem var med om en olycka, varefter de for hem till sina föräldrahem. Benen började vika sig under denna tjej allt mer och snart fick hon amputera. Hon var intet värd eller förtjänt utan sin kropp.

Förresten så blev jag utskälld för några nätter sen för att jag alltid talade i tredje person och inte kunde skilja på prepositioner. Ursäkta mig!

En egen måne

– Legat i utkastet sen mars 2011 –

Vi hörde det på tv, på radio, av varann. Något stod fel till. Våra barn lockades plötsligt av specifika leksaker, utplacerade av – något väsen – som plötsligt dykt upp, och övertog deras medvetande.

Jag mötte honom själv på vägen hem längs Folkets hus. Oklart, men med ett par stirriga ögon i dimman. Han jagade mig. Utifrån diskret. Men han var enträgen, skoningslös. Jag gömde mig på flertalet ställen, men ständigt med dessa fruktans ögon tätt baktill. Slutligen lyckades jag ändå, av list, bli av med honom.
För stunden.

Ingen kunde förstå hur han lyckades få sina besvärjda leksaker i barnens händer, och hur vi föräldrar kunde låta det ske. Men hans närvaro var så påtaglig att jag fick en anblick av hans förfarande;

Han hade en karta, med de platser varvid leksakerna skulle placeras. I just detta fall så skulle en luddig tygmåne läggas vid en barnfamiljs husknut. Det var enkelt fixat (likt med Musse-handen i Disneys magiska målarlåda), och snart var 4-åringen i familjen totalt fäst vid denna. Men tanken var att detta tygobjekt skulle med i badet, för att dess önskade effekt på barnet skulle infinna sig. ”Varför skulle man låta 4-åringen ta med ett mjukdjur ner i badet?” kan man fråga sig. Men genom sin envishet så fick barnet som han ville – han ville ju ha med sig sin skatt överallt.

Frågan om hur barnet fann leksaken, och fick tillåtelse att faktiskt bruka den, återstod. Jag spolade tillbaka scenen och valde att följa modern, som visade sig ha gått precis vid knuten. Där satt hon, och borstade gräsmattan efter att ha plockat bort månen. (Så. Hon visste.)

Min dotter var aningen besynnerlig. Därav hade hon inte många vänner i sin egen ålder, utan brukade främst umgås med en man lite längre uppåt gatan. När jag kom hem så satt hon och lekte doktor med honom.

Men något var fel.

Hon talade lågmält och monotont, inte alls likt den stojiga flicka jag kände. Hennes ord var som tomma, men törstiga. Hennes blick var kall, men brändes. Det gjorde ont.

Jag förstod snart att hon var fångad. Besatt. Och hon hade även fört över det på sin far.

Deras intention var att döda mig, att suga ut livet ur mig. Att tömma alla. Jag insåg att jag var tvungen att spela med, att låtsas som om jag var blind inför vad som höll på att ske. Den enda jag kunde lita på var grannen (dotterns vän). De andra var helt enkelt inte sig själva.

Jag pussade min obekanta dotter god natt.
Jag älskade med med min försvunna make.
Och allt gick så långsamt,
då varenda liten detalj behövde registreras. Om och om igen.
När som helst skulle de dra till vapen.
Till och med källan till allt visste ju vem jag var.

Med rädslan som ett hölje kring var omkringpumpandes blodcell, insåg jag att jag på något sätt behövde få ur denna ondska ur dem.

och -Om jag inte lyckades få iväg detta, så skulle jag springa hem-

Enfaldigt.
Jag var redan hemma.

Och i denna värld tömd på personer visste jag att jag snart skulle dö.
Jakten hade inte tagit slut.

Folkmusik och elproblematik

Paul Masson – My Girl Baltimore:

Strand of Oaks – Little Wishes:

Två av de 18 låtarna i samlingsalbumet Folk music for what lies ahead som Yer Bird Records gav ut förra sommaren. Tycker att man kan lyssna igenom det. (Klicka på bilden för direktlänk till Spotify)

Inatt;

En kvinna med sin dotter stod i ett rum på sjukhuset, vilken var en del av självaste högkvarteret. Där fanns endast en säng och resurser för behandling av en person.

Jag kom in och förklarade detta, men bad henne att försöka hålla modet uppe; vi skulle kanske kunna hitta ett andra rum till modern.

Problemet var ju förstås att vi alla var menade att dödas av den israeliska truppens män. Dock såg jag att denna kvinna inte var av mitt slag (d.v.s. kristen), och förklarade att hon kanske hade en större möjlighet att visa sig någorlunda offentligt utan att få skallen sönderskjuten.

Men hon var muslim.

I ett ögonblick såg vi menande på varandra. Jag fortsatte i tystnad att fiffla med kablar och hårnålar för att hålla igång elen i rummet, så att dottern skulle kunna hållas vid liv. Det glappade något så fruktansvärt.

En israelisk man kom förbi, med en kaffe i näven. Just då fick jag igång strömmen.

FFWD

Lite kaka på kaka. Men det gör mig ingenting. Isländska Ólafur Arnalds förblir ett geni;

Jag gick in i fel lägenhet, då jag skulle hem för att byta om, och fick problem att hitta ut. Då jag bara hade några minuters rast från jobbet så var det minst sagt bråttom. Sprang från rum till rum, och blev alltmer stressad. Panikslagen. Men jag hittade ut tillslut; precis i tid för att lämna fastigheten samtidigt som tre akrobatiska asiater kom inspringandes för att entra deras lägenhet som jag just varit vilse i.

Det var förstås genast tid att dra sig tillbaka till cafét. På vägen ner till centrum så stötte jag på några bekanta, vilka jag slog följe med. Dock gick det så långsamt att jag (sådär – på skämt – men ändå inte) föreslog att vi skulle springa. En av tjejerna tog genast till språng. Jag tvekade ett tag, men började snart springa jag också.

Men det gick så snabbt, och i denna hastighet så skulle jag inte kunna hålla den andra tjejens takt. Så, jag slutade att springa. Men jag rörde mig fortfarande snabbt nedåt staden, med blott skidstavar för att hålla balansen.

How it ends

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Pfi1UQ_PKQI%5D

Inatt kunde jag få en gammal skolbänk att flyga varhelst jag ville. Men så småningom blev det för överväldigande med all uppmärksamhet i en ny, likasinnad, gemenskap.
Så jag gick hem för dagen.
När jag åter kom dit, dagen efter, så var det för sent. Jag hade förlorat min chans.
Som tur var så hade ingen stulit min bildskärm iallafall, vilken jag hade glömt i datorsalen. Nu skulle jag gå hem och koppla in den.

Super cool stuff

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=n5BszQSTuoI%5D

like sleeping.

Bakom soffan

Nog hade jag utforskat varenda skrymsle och vrå då jag precis flyttat in. Trodde jag. Men plötsligt ser jag att dörren bakom soffan har öppnat sig – dörren som bara leder in i en halv kvadratmeters tomrum. Och det lyser i springan. Jag går givetvis dit, och öppnar dörren. Men det är släckt. Därinne syns trots allt en andra dörr. ”Det måste vara in till garderoben” förstår jag. Det var förmodligen i garderoben det lyste. Men denna andra dörr är ju stängd. Varför såg det ut att lysa där alldeles nyss?

Jag sträcker ut armen, men börjar samtidigt att se suddigt. Likt millisekunderna innan man svimmar. Då känner jag en skjutdörr, klädd med manchestertyg, som jag drar åt sidan. Men något tar emot, och då jag fått upp den en decimeter så skjuts den genast tillbaka. Vad är nu detta? Jag grips av panik, men en tom känsla, och bestämmer mig så småningom för att istället stänga dörren. Men skjutdörren buktar ut, så att det är omöjligt att få igen dörren helt. Jag försöker att trycka in skjutdörren, men det är just som om någon står bakom och trycker ut den. Jag trycker stillsamt med handen på den för att stärka mitt resonemang, och känner hur något håller emot precis på samma punkt, från andra sidan.

Jag bestämmer mig för att låta det vara. Att låta vad-det-nu-var förbli ifred. Så jag stänger den yttre dörren så gott det går och rör mig därifrån. Samtidigt ser jag att soffan trots allt står för. Jag förstår inte hur jag ens just kunnat öppna dörren. Men jag skulle iallafall märka om något/någon tryckte upp dörren, eftersom att hela möblemanget då skulle flytta sig.

Jag går till andra sidan rummet och ser hur det åter lyser i springan.

Nu får det vara det nog. Jag orkar inte hetsa upp mig, orkar inte vara rädd. Så jag bestämmer mig för gå och lägga mig istället. Morgondagen blir kanske mindre skrämmande.

Då dimper reklamen ner i brevinkastet, och jag vaknar upp på soffan.
Utan dörren bakom.

Massmord och gröna playdoh-piller mot hiv

.. och ”Ska jag nu ändå ta livet av mig så ska jag göra det hygieniskt”

Vettiga drömmar har man.

Djupa berättelser och oförklarliga impulser . . . Right

Det var först en litet skum upplevelse att träffa kollegorna utanför tea by Thé, speciellt då det var på gamla stammisstället Le Cristal i 15:e arrondissementet (bara några 100 meter från var jag bodde förr). Men det var absolut desto trevligare!

Men. Med alkohol i blodet var jag dum nog att inte tänka på att metron slutar gå vid halv ett, så kvart i var vi fortfarande på Cristal med vårt snart uppdruckna ölkar. En dryg halvtimme senare så bestämde vi oss för att dra vidare någonstans. Utan någon aning om var. Det blev någon slags Följa John vilse. Och jag var förstås John, eftersom de som återstod endast var förortsungar. Detta var Juan (från jobbets), hans kompis som var med redan från början samt hans flickvän och en annan emokompis som kom senare. Alltså, ja, verkligen. En fransk emo.

Vi bestämde oss för att dra till St Michel, och det var ju inga problem för mig att hitta vägen dit! ”För jag har gått den här vägen huuur många gånger som helst, eftersom att jag bodde här i 15:e förr”. Efter en kvart inser jag att jag är otröstbart korkad som styrt stegen mer söderut mot Montparnass. Hursomhelst så säger jag ingenting, då jag kommer på detta precis efter att jag och Juan haft en diskussion om McDonalds vid Cluny la Sorbonne (d.v.s. i närheten av St Michel). Jag fick plösligt för mig att folk var enormt otrevliga på detta McDonalds, och att det var det absolut värsta McDonalds jag någonsin besökt. Det visade sig att Juan hade jobbat på just denna restaurang, och försvarade stället till 100%. Efter att jag ändå kryddat med massa extra utlägg om varför jag har så dåliga erfarenheter av det (egentligen började det bara för att de brukar stänga övergången och inte låta folk gå på toaletten..!) så gav jag mig. Jag blev tyst mitt i en mening och säger ”..ehm.. ska jag vara totalt ärlig?”. Det skulle jag. ”Egentligen har jag ingen aning om varför jag ens började den här konversationen. Och jag vet inte varför jag plötsligt fick sådana hatiska känslor mot den McDonalds-restaurangen, för egentligen är det ju ingen skillnad på den gentemot andra..”. Efter att ha kommit överrens om att vi skulle låtsas som om diskussionen inte ens exiserat så har emokillen och Juans tjej plötsligt bestämt sig för att de vill hem.

Så, vid hållplatsen innan Montparnasse sätter vi oss och väntar på en buss varpå jag får för mig att jag ska berätta om min dröm om äventyrsbadet (hittar inget inlägg att länka till, så jag skriver den nedan då jag uppenbarligen inte gjort det för). Det visar sig snart vara ett näst intill hopplöst projekt, då den kräver att jag ska kunna sisådär 50 ord som jag inte kan på franska.

När bussen väl kommer så åker vi hursomhelst till Chatelet för att sedan dra vidare åt varsitt håll för att komma hem till våra sängar.

Oförkortat från undermedvetandet. (-Drömmen – med andra ord):
Jag är på ett stort äventyrsbad, kan man tro om man ser det utifrån. Men egentligen är det hela världen som ser ut såhär. Det finns inga vägar med bilar. istället går det vattenrutchbanor och forsar överallt, varpå man tar sig fram med en stor svart gummiring. Jag sitter på min ring med sikte på att åka någonstans, jag vet inte var. Men plötsligt är all borta, och allt jag kan se är vatten runt om mig. Jag är mitt ute på havet..!

Men efter en stund så kommer någonting mot mig. Det är en liten pojke, och strax efter honom en medelålders kvinna. De kommer allt närmare, och jag blir kapabel till att urskilja pojkens utseende. Han ser galen ut. Och det visar sig snart att det är just vad han är. Han tar tag i mig och försöker dränka mig, med all sin kraft. Jag flämtar och skriker efter hjälp från kvinnan. Denna kvinna är tydligen pojkens vårdare, men hon griper inte på något sätt in i situationen. Plötsligt flyter en stor lila påse bredvid mig, och för att inte drunkna så grabbar jag givetvis tag i denna. . . Tystnad.

Kvinnan säger, lugnt och vänligt: ”Du måste hålla fast vid livet. Inte vid döden”. (När jag försökte överleva?)

Och det är just därefter som jag upptäcker att det är en död man i säcken.