AAAaAaAaAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag kom in på läkarprogrammet och måste lämna älskade älskade älskade älskade Paris om tre veckor… Jävlar. Shit. Stört blandade känslor.
Mycket har hänt sen jag sist skrev, vilket fått mig till att skjuta på det än mer – eftersom det är så mycket att uppdatera om.
Efter att ha lämnat värdfamiljen och den förnäma Sandwichartist-titeln på Subway, så stack jag först på Solidays (festival i Paris) och sedan på sommarledigt i Sverige under drygt en månad. En strålande månad! En månad med festival, sol, bad, regn, film, Monopol… men framförallt goa vänner och familjen!
För att ge en liten snabbsammanfattning så spottar jag ut lite listor:
Band sedda:
Pony Pony Run Run . – M – . Hästpojken . Radio Dept. Steso Songs . Shout Out Louds . Kent . Babyshambles . Johnossi . Teddybears Sthlm . Maskinen . Lenka . Miike Snow . Takida . The Big Pink . Alice in Videoland
Filmer sedda:
Du, levande . Mysterious Skin . Pee-Wee’s great adventure . Drömkåken . Morrhår och ärter . De ofrivilliga . En nymfomans bekännelser . Patrik 1,5 . Alice in wonderland . Under solen . Härlig är jorden . Taken . Avatar . Up . En kärlekshistoria . Cloudy with a chance of meatballs . Eyes wide shut
Därefter lite bilder.
Solidays:
Under tågresan till Köpenhamn, på tillbakafärden till Frankrike och den nya lägenheten så hade jag lyxat till det med en förstaklass-biljett på X2000. Detta eftersom att det ändå var halva priset på många förstaklass-biljetter med SJ Prio under sommaren. Jag hade med andra ord tillgång till internet då vi rullade frams längs sydsverige, och jag skickade in en ansökan till en arbetsannons jag stötte på av en slump.
Mer flyt vet jag inte om jag någonsin haft. Posten jag sökte var som Baristhé på nyöppnade Tea by thé – en fräsch tesalong precis bredvid Cab, på Place Palais Royal. Samma kväll ringde direktören, dagen efer var jag på intervju och två dagar senare fick jag veta att jag hade jobbet. Jag jobbar därmed numera heltid på detta ställe och är i skrivande stund helt slut efter en lång arbetsdag + paniken i morse. Madelene och Elin har nämligen varit på besök sen då de kom i onsdags natt, och de tyckte sig inte ha shoppat alls tillräckligt, så då var det bara till att hänga med så att de kunde kolla in favoritaffären Bershka en gång till innan de skulle åka klockan 11 från Les Halles till Charles de Gauille.
Stack hemifrån tjugo i tio i morse och kom hem kring halv elva. Under den tiden har jag suttit ner i sisådär 25 minuter på hela dagen. Så det är väl inte så underligt att det känns som om man sprungit ett Maraton ungefär.
Lägenheten är toppen. En lya på 75 kvadrat, inte långt från Bastille. Här har jag nu bott i två veckor imorgon och Madeleine flyttade in igår.
Imorgon ska man upp tidigt igen. Trots att jag, precis som idag, inte börjar på jobbet förrän klockan ett. Men jag ska minsann iväg med Linn och Hervé till Ikea!
Jag kan knappt hålla upp ögonlocken. Tjugo timmars buss tar verkligen på krafterna. Speciellt då man suttit och hostat som en gammal gruvarbetare hela vägen. Idag har jag levt på ägg och pepparkakor, vilket väl inte är den mest klipska kosten då man dessutom suttit och hållt sig om sin knipande mage natten lång. För jag har inte orkat gå ner från mitt rum på hela dagen, sen då jag kom hem från bussen vid tio. Det är bara till att hålla tummarna på att det inte är Grippe A. Det vill säga svininfluensan på svenska.
Fruktansvärt frustrerande nog så visade det sig att jag inte behövde jobba idag överhuvudtaget. Det betyder att jag lika gärna hade kunnat åka hem idag, med FLYG. Härlig framförhållning där.
Hursomhelst så har det varit trevligt med sällskap av familj och vänner. Och det har känts überkonstigt med svensktalande folk på affärerna. Och min kära Våfflan har visat sig vara halvkannibal, då hon är helt galen i lussekatter.
På juldagen blev det fest i Varberg, och jag fick träffa några av världens viktigaste människor.
Kvällen därefter blev det fest hos mig, med badtunna och massa trevligt folk. Jag tackar innerligt alla för en toppenhelg. Vissa ändå litet mer favoriserade än andra. Förstås.
Efter att ha jobbat en stund under morgonen, städat till det hemma och packat väskan, så lämnade jag Pelle Svanslös kvar som vakt, skruvade ner elementet och stack till Sverige igår eftermiddag. Eller rättaresagt till Köpenhamn. I Sverige var jag först till kvällen, och i Varberg först strax efter tio. Fy vad det är tråkigt att resa. Och då var det ändå flyg och tåg det innefattade igår. Jag farar, minst sagt, redan för bussresan ner till Paris på söndag.
Hursomhelst så känns det konstigt. Bara att stiga av på perrongen i Varberg är lite som att ha rest tillbaks i tiden. För här verkar tiden ha stått stilla. Men det är väl klart att man knappast rivit alla byggnader och ersatt dem med lustiga spegelhus istället. Vad hade man väntat sig? Samtidigt är det något annat i luften. Något främmande. Kvävande.
Nu är det julafton, och jag är svinmätt efter ett bastant grötmål. Pappa pratar redan om att förbereda maten, och jag försöker bara ignorera det så att jag slipper kvälvningar. Mon dieu. Vi svenskar och våra gamla traditioner. Julen är bra konstigt. Kan vi inte skippa just julafton ialllafall och gå på bio istället? Eller bara ligga i sängen och mysa med Våfflan.
Idag drömde jag litet av en fortsättning på gårdagens (eller var det förrgårdagens?) fler-timmars-powernap. Joseph hade åter igen lyckats ta upp sig för de sju trapporna till min lilla studio som var i en enda röra. Efter ett tag kom Caroline upp och jag utbrast, efter att ha kommit ur något av ett chocktillstånd ”Det är verkligen konstigt” (fast konversationen var på franska förstås). Hon frågade mig ”Gör det dig rädd?” och jag svarade ”Nej, jag menar konstigt… på ett lustigt sätt. Jag drömde igår att han hade lyckats ta sig hit upp – och nu har han gjort det på riktigt” Sen skulle vi ta hissen ner till deras lägenhet. Ja, plötsligt hade vi hiss.. vilket toaletten agerade. Såå, vi stängde in oss alla tre på toaletten och åkte nedåt. Men vi åkte för långt och kom ner till den gigantiska källarvåningen som var full av kolossala maskiner – för vi var ju på ett fartyg(!?). Caroline blev helt förvirrad, och jag lugnade henne och sa att vi kunde gå tillbaks till toaletten och bara åka upp en våning. Inne på toaletten fanns det linjekarta och hela kalaset förstås, trots att den inte var större än en Bajamaja. Vi råkade åka för långt upp istället, till någon station vars namn började på S eller T … blabla.
Hursomhelst. Det är väl nu man ska dra på smilgroparna – regnet har slutligen upphört efter att ha ÖST ner sedan jag gick upp vid sju-tiden i morse. Men det är ju bara till att ta seden dit man kommer och årstiden vari man lever. För nu har ju den så kallade vintern kommit. Det var första advent i söndags, utan att jag ens hade någon aning om det…! ”Huvaligen jänta”, det ska man väl kanske egentligen inte ens erkänna. Men whatsoever så åkte jag buss hela dagen och hade inte plats för någon adventsljusstake. Istället såg jag på The Driver och snackade strunt med smeten av franska tonåringar som jag råkade hamna rätt i. Det känns lite lustigt att säga sådär, och det är därför jag känner mig näst intill tvungen till det. Jag är tjugo och har gått förbi de där åren, de var fortfarande sådär på 19-års-stadiet. Är det gigagramåren nu? Eller går det neråt? Nej, faaaan, det där var bara fånigt. Jag skyller på att jag är trött. Och att jag har tenta på lördag igen, som jag pluggar inför med en raket i rumpan på ett ungefär. Snart sprängs jag.
För att säga ”Au revoir” till hösten och ”Bienvenu” till vintern, så laddar jag upp lite av mina höstbilder från storstan i söder.
Liksom nonsensselektivism. 