Sen novemberkväll och jag står och hysteriskt piskar mattor på innergården. Det gör så förbannat ont i kroppen, för det haglar som spik. Bara tre orienter kvar, sen ska jag bannemej få plats i fodralet. Välkommen.
Imogen Heap – Hide And Seek (inget nytt här)
Publicerat i Foto
Vi tror inte på det som varit
tror inte alls på det som är
men på det som aldrig blivit
söker vi upprätthålla ett anlete
Är detta den naturens förtröstan
vilken vi klamrar oss fast vid?
inte bara för att få dagarna att passera
utan vilken bokstavligen får tiden att gå
Nog hade jag utforskat varenda skrymsle och vrå då jag precis flyttat in. Trodde jag. Men plötsligt ser jag att dörren bakom soffan har öppnat sig – dörren som bara leder in i en halv kvadratmeters tomrum. Och det lyser i springan. Jag går givetvis dit, och öppnar dörren. Men det är släckt. Därinne syns trots allt en andra dörr. ”Det måste vara in till garderoben” förstår jag. Det var förmodligen i garderoben det lyste. Men denna andra dörr är ju stängd. Varför såg det ut att lysa där alldeles nyss?
Jag sträcker ut armen, men börjar samtidigt att se suddigt. Likt millisekunderna innan man svimmar. Då känner jag en skjutdörr, klädd med manchestertyg, som jag drar åt sidan. Men något tar emot, och då jag fått upp den en decimeter så skjuts den genast tillbaka. Vad är nu detta? Jag grips av panik, men en tom känsla, och bestämmer mig så småningom för att istället stänga dörren. Men skjutdörren buktar ut, så att det är omöjligt att få igen dörren helt. Jag försöker att trycka in skjutdörren, men det är just som om någon står bakom och trycker ut den. Jag trycker stillsamt med handen på den för att stärka mitt resonemang, och känner hur något håller emot precis på samma punkt, från andra sidan.
Jag bestämmer mig för att låta det vara. Att låta vad-det-nu-var förbli ifred. Så jag stänger den yttre dörren så gott det går och rör mig därifrån. Samtidigt ser jag att soffan trots allt står för. Jag förstår inte hur jag ens just kunnat öppna dörren. Men jag skulle iallafall märka om något/någon tryckte upp dörren, eftersom att hela möblemanget då skulle flytta sig.
Jag går till andra sidan rummet och ser hur det åter lyser i springan.
Nu får det vara det nog. Jag orkar inte hetsa upp mig, orkar inte vara rädd. Så jag bestämmer mig för gå och lägga mig istället. Morgondagen blir kanske mindre skrämmande.
Då dimper reklamen ner i brevinkastet, och jag vaknar upp på soffan.
Utan dörren bakom.
Liksom nonsensselektivism. 