Litteraturen är grunden för all konst.
Konsten är det som berör min själ, mitt själv, oavsett ursprunglig avsikt. Avsikten i sin ytlighet är en irrelevans.
Konsten kan bana oss en genväg för att förstå livet. För att leva.
Men genvägen kan aldrig ge mig någonting ifall jag inte ser den. Och jag har aldrig förutsättningarna att se ifall jag förblir gömd i min garderob.
Det jag ser betyder ingenting ifall jag inte tittar. Ifall jag tittar betyder ingenting om jag inte är beredd att se. Då jag inte vill se.
Ifall jag tittar kommer jag ständigt se rakt in i den oförklarliga slumpen. Min upplevelse blir då bländande för min syn ifall jag inte kan leva i obehag. Men jag vill ju inte blunda?
För slumpen är aldrig vad vi kan definiera som slump i den mening vi använder det som ord.
Slumpen är livet.
Så visst är livet skrämmande.
I universum finns ingen slump.
Klart man kan bli religiös genom dessa tankebanor, och det kan tolkas som om jag förespråkar en gud, idol, vi ska vända oss till för förlåtelse och mening.
Men religionen som ger förlåtelse och mening, för att vi annars inte kan nå det, är ingen religion. Det är ett hån att kalla det för religion eller andlighet.
De religiösa texterna bör vi betrakta såsom vi betraktar konsten, som ger oss en egen betydelse. Konsten som bildligt beskriver något som berör. En djupare mening. Tolkningar och betydelse blir då olika för var och en. Men med samma mål.
Det finns bara en religion, och det är kärleken. Kärleken och dess samvete för att nå fram.
Det är dit vi behöver nå. För oss själva och för hela världen.
Vi kan inte läsa annat än de heliga skrifterna och någonsin förstå dem. Det är inte religion eller andlighet. Det är väl ändå ganska uppenbart tänker jag. Vi ser det dagligen, det är basal gruppsykologi. Men tittar vi? Tittar jag? Varför skulle jag någonsin ens kunna se bättre än någon annan? Kan jag se alls med min översynthet?
De som tolkar skriver tolkningar. Det vi tolkar genom tolkningar, det är tolkningar som blir än mer avlägset, för var generation, från de heliga skrifter.
Vi ska inte döda varandra, vi ska leva för varandra.
Vi har knappast någon skrift från högre makt som vill definiera brott och utfärda straff. Straff som ska tilldelas de som begår brott. De som förgår. Vi har en definition av de båda – brott och straff. Men är någon av dem tvunget av ondo eller godo? Vi har en definition som byggs på samma grund som vi byggt vårt samhälle.
I vårt samhälle dödar vi varandra.
Vi kan tolka alla skrifter, givetvis. Och vi kan tolka tolkningarna – våra egna och de av andra. Men vi kan först se och begripa genom att titta.
Då kan vi se storleken i kärleken. Se kärleken som storleken av allt. Då kan vi se skönheten i sorgen, den som suktar efter kärleken. Då behöver vi ingen skrift.
Men där vi är, där dödar vi varandra. Och den som inte dödar är en dåre.
Jag måste sova, det är ett basalt behov. Jag kan drömma storslaget och känna som aldrig förr. Men jag måste försöka öppna ögonen då jag vaknar.
Vi måste sluta döda varandra. För
vi
dör
annars
Liksom nonsensselektivism. 